Inte sällan leder spåren i riktning mot demonproducenten Markus Selin och hans Solar Films, kioskvältare nummer ett på den finska marknaden. Det började vårvintern 1999, med knivjunkardramat Häjyt och fortsatte med Levottomat och Pahat pojat.

I år handlar det om Matti (som i Matti Nykänen), en film som med fifty-sixty procents chans kommer att bli en landsplåga utan like. Biografägarna gnuggar sig i händerna, klart det, alltmedan kulturknuttarna och andra förståsigpåare gråter blod.

Markus är stor i käften, Markus går omkring med mörka solbrillor mitt på ljusa dagen, Markus gör fyrk och värst av allt — ser till att filmarbetarna hålls sysselsatta. Dessutom heter det att Selin, Renny Harlins gamla polare, är en obotlig populist som plockar sina filmidéer direkt från löpsedlarna.

Jag skulle inte vara överraskad ifall det faktiskt går till på det sättet, men det ger oss inte rätt att fimpa Selin & Co. Någonsin hört talas om "there´s no business lika show business"? Inte, trodde väl det. Och kanske är det just det som är problemet inom inhemsk film: avsaknaden av glada amatörer med professionell attityd, skjutjärnsentrepenörer som inte drar sig för att gå publiken till mötes.

Aki Kaurismäki och regionalpolitiken i all ära, men det är lymlar som Selin och Timo Koivusalo (Rentun ruusu) som ser till att landsbygdsetablissemangen hålls på fötter. På vischan spinger man inte nödvändigtvis benen av sig för filmer om arbetslösa svetsare med bula i huvudet och vissnade Frälsningsarméjäntor under armen (Mies vailla menneisyyttä), nej.

Figurer som Markus Selin tenderar förvisso att ge filmen ett dåligt rykte, men det har den å andra sidan alltid haft. På den punkten kunde man rentav tala om en gammal tradition. Kommer att tänka på den mindre nogräknade studiochefen i Tim Burtons Ed Wood (filmen om "världens sämsta regissör") som tar fram en filmaffisch och beordrar den gode Ed att göra en rulle som passar till affischen. Tuta och kör.

Riktigt så fungerar det inte längre, men ni fattar idén. Och förresten, rör man om och råddar till finns det en risk att det slintar och någonting mera bestående uppstår. I Selins fall tänker jag inte minst på Paha maa, förra årets i särklass starkaste inhemska film.

Matti då? Tja, det är vad finnen skulle kalla för en "näköispatsas". Fram träder bilden av en småstadsgrabb som i unga år tvingas ut i offentligheten. Lägg till spriten och allehanda ryggdunkare — samt ett skidförbund som månar endast om medaljerna — och det bär utför.

Allting finns här: fyllefesterna, de barnsliga upptågen, puckoreplikerna ("elämä on ihmisen parasta aikaa"), den patetiska sångarkarriären, hustrumisshandeln... Det är ingen vacker bild, men den känns sann. Och skådespelarna med Jasper Pääkkönen i spetsen är riktigt duktiga. Filmen flyger kanske inte men inte heller kraschlandar den.

TV-SERIE
"Happy Days", amerikansk 50-talsserie, torsdagar TV2
– Det är givetvis en förljugen bild som presenteras här, men än sen då. Lite nostalgisk får man väl vara, och Henry Winklers skinnpajshjälte Fonzie är och förblir en av tv-historiens coolaste figurer.

RADIO
"Hundra hits från 80-talet", lyssna och rösta i Radio Vega, torsdagar och lördagar
– Mera nostalgi. Ett eko från smaklöshetens förlovade årtionde, en tid när hockeyfrillorna var inne och synten gjorde entre. Som programvärd fungerar Dan-Eskil Jansson, bekant bland annat från Lördax.

TV-FILM
"Goodbye Lenin", tysk dramakomedi från tiden när muren föll, TV2 4/2
– Oslagbart underfundig och gripande skröna om den östtyska ynglingen som bäddar in sin (känsliga) mamma under ett täcke av DDR-nostalgi — trots att muren för länge sedan fallit. I regi av Wolfgang Becker.