Arkitekt Kirsti Pesola förevisar modellarbetsrum för det blivande nya kontorshuset invid Brunakärrs bussdepå. Såväl arbetstagare som besökare med funktionshinder ska kunna röra sig i huset. Dimensioneringen, liksom kostnaderna ska hållas på genomsnittlig nivå genom god planering och produktutveckling.

Kirsi Kosonen rullar elegant in sin smäckra rullstol i ett modellrum, reglerar bordsnivån med en knapp och inspekterar mappsnurran på bordet.

– Den är fin, mappar är svåra och tunga att ta fram ur hyllor på olika höjd, säger Kosonen som mäter 148 cm i strumplästen.

Höj- och sänkbara möbler gör att rummet lämpar sig lika väl för Kirsi som för Kirsti Pesola med sina modiga 187 cm. Skåpen har utdragbara hyllor med plats för rullstol under, fötter ryms under skåpen som står på höga ben.

– Möblerna är prototyper som vi tagit fram tillsammans med tillverkarna. De testas av våra arbetstagare som jobbar här en dag eller ett par. Resultaten utvärderas av Arbetshälsoinstitut, berättar Pesola.

Rummen är normaldimensionerade och dörrarna kan öppnas om så behövs med miljökontroll påminnande om fjärrkontroller. Att ta sig från rullstol till arbetsstol — exempelvis från en med smalt ryggstöd för att underlätta svängar i sidoled. Lätt ska det också vara att röra sig i allmänna utrymmen. Inga hala golv men inte heller motsträviga för den rullstolsburna. Mötesrum, wc och matsal planeras noggrant så de lämpar sig för alla brukare.

Dags för steg två

Som expert i Invalidförbundets tillgänglighetsprojekt ESTO, finansierat av PAF, har Pesola på sin lott att påverka experter såsom arkitekter, ingenjörer, entreprenörer och småhustillverkare, så de automatiskt lägger in en tillgänglighetsaspekt.

Tidigare har Pesola bland annat sysslat med tillgänglighetsproblem för hemvårdare, en grupp med en skral arbetsmiljö, menar hon.

– Också bostäder borde planeras ergonomiskt då vi alla blir äldre och kan behöva egen- eller hemvårdare och andra som jobbar i våra hem. En tillgänglig bostad gör det också möjligt att så långt möjligt klara sig själv. Som ung jobbade jag på byggen. Där tog man till strejk om något inte fungerade, säger hon och låter slutet av meningen bli hängande i luften.

Kraven på dem som planerar arbets- och livsmiljön skärps då allt fler stannar längre i arbetslivet och personer med medfödda eller senare tillkomna funktionshinder ökar. Det handlar inte bara om stödstänger och ramper, utan om belysning, akustik, materialval, brukarvänlighet — om att människor ska kunna ta sig fram utan besvär.

I paragraf 53 i förordningen för den nya lagen om markanvändning och byggnation stadgas att byggnad där människor arbetar bör planeras och uppföras så att personer med begränsad rörelse- eller annan funktion kan arbeta på jämlika villkor.

– Trots att vi länge haft direktiv och bestämmelser för tillgänglighet, har detta inte ännu slagit igenom och blivit praxis. Med en snabbt åldrande befolkning kan vi bara hoppas att beslutsfattarna äntligen förstår vikten, att vi är redo för steg två, säger Pesola.

Chock eller image

Problemet är det existerande byggnadsbeståndet som förnyas med endast knappt två procent i året. Men redan smärre val vid grundrenovering, som placering av fönsterlås, lättöppnade dörrar med låg eller ingen tröskel, slopade av onödiga nivåskillnader, utgör ett steg i rätt riktning. Trösklar ett problem i ett samhälle där allt mer går på hjul: rullbord för möteskaffe, städvagnar, varutransporter och resväskor. I marketar placeras varor högt på hyllor som ger problem både för personal och kunder.

– Och är det vettigt att kommuner i dag beviljar bygglov för hus med inbyggda hinder. Det är kommunen som står för notan om en familjemedlem blir funktionshindrad och bostaden måste byggas om? Varför inte följa Norges exempel med en "livsloppsstandard", att människans olika åldrar beaktas redan i byggandet, frågar Pesola.

Hon tror inte på under, på ett Finland som blir tillgängligt i en nära framtid. Men får projektet tillgängligheten inympad i ryggmärgen hos arkitekt- och ingenjörstuderande är en hel del vunnit.

– Vad som krävs är nog personlig insikt. Det är väl rått att en direktör, eller hans familjemedlem först måste råka illa ut, innan direktören själv vaknar till insikt om att tillägnlighet inte är något endast för åldringar och funktionshindrade. Tillgängligheten gäller oss alla. Och framför allt: en tillgänglig arbetsmiljö är trygg, och den passar alla, säger Kirsti Pesola.

INGEGERD EKSTRAND