Överinspektör Hannu Stålhammar menar det är hög tid för arbetsplatserna att se över arbetsförhållanden och arbetsmetoder så alla klarar sig jämlikt.

– Sätt individen i centrum och koppla in företagshälsovård och arbetarskydd. Alla behövs på arbetsmarknaden. Agera nu och inte först då funktionshindrade kvarstår som det enda alternativet, säger Stålhammar.

Hans kollega på Social- och hälsovårdsministeriet, överinspektör Marja-Leena Hiltunen poängterar att redan lagen säger att arbetet bör anpassas till de förutsättningar arbetstagarens hälsa ger.

Rätten till arbete finns inskriven i grundlagen. Den dag Löntagaren träffar trion debatterar regeringens första handikappolitiska redogörelse. Också där sägs att arbetet bör vara den primära inkomstkällan också för personer med funktionshinder.

Krämpor ökar med högre pensionsålder

Även regeringsprogrammet, liksom olika arbetslivsprojekt ställer som mål att människor ska arbeta längre, kanske ända till fyllda 68 år. Sjukfrånvaron ska ned. Risken att hamna i marginalen under en längre sjukledighet ska minska. Partiell sjukledighet ska få folk fortare tillbaka på jobb.

– Allt fler arbetstagare med problem i t.ex. stöd- och rörelseorgan, i ryggen, vill också hållas kvar i arbetslivet. Bollen ligger på arbetsplatsen och stöd finns i lagarna om företagshälsovård och arbetarskydd, betonar Stålhammar.

Att ändra förhållandena på arbetsplatserna låter sig inte göras i en handvändning. Ett stöd exempelvis för företagshälsovården blir den handbok som Hiltunen och Loijas som bäst planerar för hur gravt funktionshindrade, som lyckats ta sig in i arbetslivet också kan hålla sig kvar där.

– En tillgängligare arbetsmiljö bereder också väg för de åldrande stora åldersklasserna, påpekar Hiltunen.

Stålhammar ser förebyggande arbetsplanering, riskkartläggning och ett konkret samarbete mellan företagshälsovården, arbetarskyddsorganisationen på arbetsplatserna och arbetarskyddet som bra redskap för att ändra kulturen inom arbetarskyddet.

Lagen om likabehandling talar om rimliga anpassningsåtgärder. Är det rimligt att arbetsgivaren bygger en ramp? Och om den inte fungerar en hiss för den rullstolsburna? Det här har ännu inte prövats.

– Arbetsgivaren kan hos arbetskraftsbyrån ansöka om stöd för att ordna arbetsförhållanden, som ramp, wc, belysning eller få kompensation för att en arbetstagare assisterar en funktionshindrad arbetskamrat. Praxis för beviljande varierar, då rätten inte är subjektiv, påpekar Loijas.

Tillgänglighet skrämmer arbetsgivare

Loijas vill skrota de vanföreställningar om funktionshindrades arbetsförmåga, som inte bara arbetstagare utan också funktionshindrade själva har. Efter att gång efter annan upplysts om pensionärstillvaro, inte arbetslivet är ens rätta plats är det lätt att börja tvivla sin egen arbetsförmåga.

– Får man därtill höra att funktionshindrade inte behöver få jobb, då inte ens alla "friska" har det, ja då är ju adressen klar, säger Loijas.

Även om attityderna kanske är det största hindret, urholkar också all byråkrati och bristande myndighetssamarbete det i sig fina stödnätverk som finns för att lotsa funktionshindrade ut i arbetslivet och hjälpa dem att hållas där. Vägras stöd i en lucka kan hela systemet rasa samman.

Alltför mycket tal om tillgängliga arbetsplatser, och själva ordet tillgänglig kan skrämma bort potentiella arbetsgivare.

– Det finns fall där arbetsgivaren inte vågat anställa en rullstolsburen, för hur garantera säkerhet vid eldsvåda. Varför inte hellre jobba för att arbetsplatsen blir säkrare, frågar Loijas.

Alternativ söktes inte heller den synskadade yngling som ivrigt ville fullgöra sin militärtjänst. Han sparkades ut i kylan efter några dagar. För stor risk för Finlands försvar, var det besked journalisten, undertecknad, fick.

Också funktionshindrade lönedumpas

Ingen i trion vill se en kvotering — att en viss procent av arbetstagarna på en arbetsplats bör vara funktionshindrade. I länder som infört kvotering har få jobb, och då oftast längst ned på skalan. Arbetsgivaren betalar hellre böter. Stålhammar ser en risk för ökad ojämlikhet bland funktionshindrade, genom att alla inte får jobb ändå.

Sari Loijas menar att ett problem är att varken arbetsgivar- eller arbetstagarorganisationerna är intresserade av funktionshindrades sysselsättning. De ses inte som likvärdiga konkurrenter om arbetsplatserna.

– Om en utvecklingsstörd får lön under miniminivån griper inget fack in. Facket är däremot på alerten om lönedumpning förekommer för utländska arbetstagare, som ses konkurrera på samma villkor som finländarna, konstaterar hon.

Marja-Leena Hiltunen, som arbetar med företagshälsovården i nära samarbete med arbetsmarknadsparterna, såg gärna att parterna t.ex. på sina kurser tog upp möjligheterna för funktionshindrade att fungera i arbetslivet.

– Attityderna också här måste ändras. Det är viktigt att beredskap finns i arbetslivet, inte endast för dem med medfött funktionshinder utan också för dem som skadas i arbetet eller trafiken. Det här är en stor utmaning för oss alla, säger hon.

Stålhammar håller med. Det är hög tid för politiker och andra att gripa tjuren vid hornen.

– Trepartssamarbetet har power bakom, och är ett fint forum att ta upp problemen som funktionshindrade stöter på i arbetslivet. Vi har god praxis, vi har lagar. Nu krävs en ändring i attityder och kultur, men det sker inte på ett år, inte ens på tio.

Specialgruppernas problem ska fås in i ryggmärgen, vid sidan av den stora massans situation, alltså.

För ändras inte sättet att tänka, sitter vi en vacker dag oförberedda då alla problem en åldrande arbetskraft för med sig ramlar ned i famnen, varnar Hiltunen.

– Vi måste ta en faktadiskussion om vad som bör göras så alla orkar hålla ut i arbetslivet, säger hon.

Stålhammar utesluter inte att en god arbetsplats i framtiden kan bli ett redskap i konkurrensen om en krympande arbetskraft. Att de arbetsplatser som planerats väl och fungerar väl drar det längsta strået.

INGEGERD EKSTRAND