Men när Palenius efter ett års arbetslöshet sökte sig till arbetskraftsbyråns sysselsättningskurs var han långt ifrån hoppfull.

– Jag trodde inte att kursen skulle leda till något, men den gav mig motivation: jag bara måste få jobb.

Flertalet av dem som deltog i kursen, som var långt fokuserad på datateknik, nog fick en tvåmånaders praktikplats, men det var bara Palenius som lyckades få ett fast jobb efter kursen.

Palenius, som sysslar med s.k. tuning av bilar på fritiden, frågade efter praktikplats på APT, eftersom branschen var bekant. Nu arbetar han bl.a. med försäljning av reservdelar till person- och paketbilar och transporterar varor till kunderna. Eftersom också kundbetjäningen fungerar, finns här alla förutsättningar för att trivas.

APT:s vd Olli-Pekka Taipale menar att arbetskraftsutbildningen ofta kräver rena turen, för att den ska motsvara arbetsgivarens önskemål. Det är inte alltid som praktikanterna är som Marko Palenius, intresserad och ivrig att lära sig. Taipale beklagar att företaget inte har resurser att utbilda arbetsplatsinstruktörer. Så var det också olika personer som instruerade Palenius för de olika arbetsuppgifterna.

JOUKO KAHILA
Översättning: ASTRID NIKULA

Huvudansvarig för planeringen är Heikki Silvennoinen. Han säger att de större aktörerna i branschen lätt kör över de mindre vid en konkurrensutsättning. Det innebär att både utbildningen och olika sysselsättningsprojekt koncentreras till större kommuner och tillväxtcentra.

– En konkurrens mellan utbildningsarrangörerna gagnar inte ett av de viktigaste målen för utbildningspolitiken, nämligen samarbetet och koordineringen mellan olika aktörer. Det betyder att den regionala helhetsstyrningen av utbildningen går förlorad, säger han.

– Arbetskraftsförvaltningens ideologi är också att konkurrensutsätta de arbetslösa. Om merparten av utbildningsutbudet finns på de större orterna faller glesbygdens arbetslösa bort och blir chanslösa på arbetsmarknaden.

Silvennoinen påpekar att också det statliga revisionsverket har påtalat ineffektiviteten och kostnaderna i arbetskraftsutbildningen. Skapandet av en arbetsplats kostar dubbelt så mycket som den sysselsattas genomsnittliga årsinkomster.

Utbildningspolitikens skörd

Inom arbetskraftsutbildningen har det blivit vanligare med utbildningsperioder som varar mindre än ett år. Det gäller t.ex. den utbildning som skräddarsys för en eller flera arbetsgivarens arbetskraftsbehov. Där utbildningens skräddarsys för flera arbetsgivare genomförs utbildningen ofta som ett sysselsättningsprojekt och den förverkligas i samarbete med de aktuella företagen.

– Den skräddarsydda utbildningen ger bl.a. företagen en arbetskraftsbuffert som lätt kan mobiliseras vid behov, betonar Silvennoinen.

Han menar att en flerårig arbetskraftsutbildning som siktar på yrkesexamen inte motiverar t.ex. de långtidsarbetslösa om utsikterna ändå är bara fortsatt arbetslöshet. Arbetskraftsförvaltningen klarar heller inte av att förutse arbetsmarknadens behov eller sysselsättningsutvecklingen. Inom utbildningen av unga lockas man ofta att följa trender, vilket t.ex. den överutbildade mediabranschen visar.

Silvennoinen menar att staten i sin utbildningspolitik strävar efter att skapa ett medelklassamhälle med satsningar på yrkeshögskolor och universitet, och där de traditionella arbetarjobben utförs av utländsk arbetskraft.

Utbildning i tillväxtcentra

Överinspektör Eric Hällström på arbetsministeriet är inne på en helt annan linje än Heikki Silvennoinen när det gäller arbetskraftsutbildningens möjligheter. Hällström menar att det förbättrade sysselsättningsläget har lett till att varannan av dem som har en yrkesinriktad arbetskraftsutbildning bakom sig får arbete. Det är också i allmänhet bara på de större orterna man har möjlighet att bilda tillräckligt stora grupper av studerande, där också studiernas enhetspris är mest fördelaktigt.

– Därför koncentrerar också utbildningsorganisationerna och -arrangörerna sina undervisningsutrymmen och sitt undervisningsmaterial, liksom platserna för arbetsinlärning, till tillväxtcentra, förklarar han.

Det som enligt Hällström hindrar människor från glesbygden att delta i utbildning på större orter är framförallt det sociala ansvar de har på hemorten och de höga boendekostnaderna på studieorten.

– Men visst har vi också fört ut kurser till glesbygden, bl.a. i form av en svetskurs i en specialinredd långtradare, och utbildningen på internet är tillgänglig för vem som helst oberoende av boningsort, påpekar han.

Hällström säger att man utvecklar den föregripande planeringen bl.a. genom ett statistikprogram som betjänar utbildningsplaneringen i regionerna på lika villkor. Programmet är avsett att bl.a. råda bot på det s.k. matchningsproblemet som innebär att det råder samtidigt brist på arbetare och arbetsplatser, men i olika branscher.

Med en bättre förmåga att föregripa utvecklingen kan man se längre än till säsong- och konjunktursvängningar och utbilda folk för kommande tillväxtsektorer. Hällström påpekar att sysselsättningsutsikterna kan förutspås t.o.m. på kort sikt genom att analysera företagens färskaste uppgifter om behovet av arbetskraft och utbildning.

– Planerna för arbetssökande är ofta bristfälliga eller saknas helt eftersom arbetskraftsrådgivaren ofta saknar tid att sätta sig in i en enskild arbetssökandes situation. Man strävar till att förbättra situationen genom ett profileringssystem som är under utveckling på arbetsministeriet. Syftet är att i tid lyckas identifiera de arbetssökande som är i riskzonen för en långvarig arbetslöshet, berättar Siekkinen.

Man måste förknippa stödarbetsperioden med klara studiemålsättningar. På det viset kunde man avlägga en del av den fristående examen i slutet av perioden. Det viktigaste är ändå att snabbt få fäste på arbetsmarknaden.