Arbetarskyddet har i viss mån stärkt sin position i yrkesutbildningen på andra stadiet men variationerna är stora. I yrkeshögskolor och universitet är arbetssäkerheten ofta satt på undantag. Ändå utbildas här många blivande chefer, arbetsledare på olika nivåer.

Ointresset för arbetssäkerhet är ett problem, menar Marika Nordlund, socialpolitisk sekretare på förbundet för yrkeshögskolestuderande SAMOK. Rätt ofta kontaktas hon av studerande som klagar på sin skola. SAMOK låter försöker då påverka via skolans elevkår.

– Riskkartläggning och mindre grupper behövs. I dag är grupperna alltför stora för individuell handledning. T.ex. de som siktar in sig på laboratoriejobb borde definitivt får mer utbildning, säger Nordlund som menar att det också är lite si och så med arbetarskyddet på praktikantplatserna.

– Det beror helt på hur upplysta de är, säger hon torrt.

Stefan Ehrstedt studerar företagsledning och organisation vid Turun Kauppakorkeakoulu. Han siktar på ett jobb inom personalförvaltning. Sannolikheten är därför stor att han involveras i arbetarskyddet, något han själv är intresserad av. Men.

– I mina studier kan jag inte minnas mig ha stött på arbetarskyddet överhuvudtaget. Några kurser finns inte vid högskolan men skulle nog behövs. Vi placerar oss i olika branscher men en grundkurs som ger studiepoäng kunde bli obligatorisk, menar han.

Just nu är Stefan Ehrstedt högskolepraktikant på social- och hälsoministeriets arbetarskyddsavdelning. Arbetsintroduktionen får högsta betyg, och efter att funderat ett tag plockar han ihop informationen om arbetarskydd som gavs av olika personer.

– Men sammantaget fick jag information om välmående, ergonomi, företagshälsovård och hur hitta arbetssäkerhetsinformation på intranet, plus en föreläsning i ämnet, säger Ehrstedt.

Kunskap bör ges i tid

Eija Viitanen, ungdomssekretare på FFC och tidigare arbetarskyddsfullmäktig på ett elektronikföretag, ger Europeiska arbetsmiljöbyrån OHSA en eloge för att ha valt rätt tema. Men det hon hört under seminariet har gjort henne djupt oroad, inte minst de höga arbetsolycksfallstalen bland de unga.

– Arbetssäkerheten bör bli en integrerad del av yrkesutbildningen och en del av det vardagliga arbetet då vi väl är ute i arbetslivet. Det får inte vara något som någon annan sköter som en separat del, säger Viitanen och betonar vikten av att samarbetet mellan arbetstagare i olika ålder fås att fungera så att god arbetspraxis nedärvs.

En riskgrupp är sommarjobbarna. Via sin sommartelefon och under skolbesöken fokuseras mycket just på arbetarskyddet.

– Vi vill helst inte mötas av att nej, det här har vi inte tänkt på. Att frågan aktualiseras först då någon råkat ut för en krämpa, säger hon.

Eija Viitanen menar att ansvaret för arbetarskyddet vilar tungt på arbetsplatserna.

– Arbetarskyddet får inte sättas på undantag ens en stressig situation.

Stressen är vardagsmat för kommunanställda, så också i Esbo där personalen ytterligare belastas efter en omorganisering ovanpå en annan. Elina Turunen jobbar på heltid som arbetarskyddsfullmäktig för undervisnings- och kultursektorn. Till jobbet hör att runda arbetsplatserna, något Turunen gör i sällskap med företagshälsovården.

– Vi kollar upp sådant som tekniskt arbete, kemi- och fysiksalar, hur eldfarliga ämnen uppbevaras i skolorna. I arbetarinstituten särskådas t.ex. brännugnar för keramik, lösningsmedel och oljefärger. Ventilation bör också vara i skick, säger hon.

Arbetsolycksfall är sällsynta men Elina Turunen understryker att det är viktigt att riskkartläggning görs systematiskt, och uppdateras, helst årligen.

INGEGERD EKSTRAND