– Det är verkligen inte alltid så roligt på jobbet, säger Teija Mäntylä och kan redan skratta åt det hela, men under årens lopp har hon också gråtit. Teija har i flera år arbetat för flera företag inom kontorselektronik och metallbranschen, som har sålts ut och fusionerats. Hon är ännu medlem i Metallförbundet fastän hon på allvar har beslutat lämna branschen och söka sig till en helt ny bransch. Hon har redan börjat arbeta som skolgångsbiträde och det känns meningsfullt.

En gång, när ett företag såldes talade man på arbetsplatsen om att det var höjden av galenskap men Teija Mäntyläs erfarenhet är att det kan bli ännu galnare än så. Dessutom är Teijas erfarenhet den att de duktigaste och mest kompetenta inte blir långvariga i de företag där man inte uppskattar sina arbetstagare.

– Det är en otrolig mängd tyst kunskap som har försvunnit med arbetstagarna från de företag där jag har jobbat under årens lopp. Och så står man där och förundrar sig, när det inte ens finns en mapp med skriftliga direktiv för montering!

Leende, samtal och tidningar förbjudna

– Man får inte lämna framme några tidningar på kaffebordet för någon kan frestas att stanna kvar där en stund och läsa dem. Leenden och skratt har fått chefen att skrika att "vi är här för att arbeta". Och om man börja tala om själva jobbet är det nog bäst att göra det så att inte chefen hör det, för "bara lata människor har tid att skvallra".

Teija Mäntylä berättar att man inte ens får svara i sin mobiltelefon, oberoende av att arbetet inte skulle ha störts av ett snabbt samtal. Det är förbjudet att svara även om det är företagsläkaren som ringer. Om ens barn ringer på morgonen får man inte ta emot samtalet förrän under pausen och då har ju barnets skola redan börjat.

Arbetsgivarens telefon i kafferummet får man använda bara för att ringa till företagshälsovården.

– Gissa hur det känns att ringa till läkaren om sina provsvar när man har alla karlarna omkring sig som lyssnar, säger Teija Mäntylä och konstaterar att det inte fanns något som helst intimitetsskydd.

– Ofta fick man lov att sköta viktiga angelägenheter på toaletten. Det är helt möjligt att tala i mobiltelefon samtidigt som man uträttar sina behov.

Den privata sfären kränktes också i övrigt eftersom fabriken inte gick med på att skaffa lås till de personliga klädskåpen. En gång övervägde fabriksledningen att låsa de sociala utrymmena — där förutom omklädningen också toaletterna och duschkabinerna fanns — vid arbetsdagens början och öppna dem igen när arbetsdagen var över. Tanken förföll för att personalen arbetar i skift och skiftena börjar vid olika tidpunkt.

Av samma skäl förföll också arbetsgivarens planer på att låta en signal ljuda varenda gång någon sölade efter en paus. Arbetsgivaren satte upp ett anslag enligt vilket brott mot givna direktiv skulle leda till att arbetstidernas och pausernas början och slut skulle markeras med en ljudsignal. Underst i meddelandet var alla skift och deras pauser upptecknade.

– Vi kunde inte annat än skratta och konstaterade samfällt att signalen skulle ljuda jämt och ständigt, men hur skulle man hålla reda på vilken signal som gällde en själv?

Förbjudet att ta ansvar

Teija Mäntylä berättar att man på arbetsplatserna på riktigt sätter käppar i hjulet för arbetet. Man ger t.ex. bara favoritarbetarna skyddshandskar. När företaget höll på och köpte skyddsskor och en arbetare tog dem med hem för att prova dem, kom det hastigt ett förbud mot att föra skyddsskorna utanför fabriksområdet.

– På något sätt känns det som om människorna på vissa arbetsplatser borde göra sitt eget jobb så besvärligt som möjligt. Också vi kunde ha skaffat sadelstolar till fabrikssidan, som skulle ha förhindrat ryggskador. Många böner till trots vägrade ledningen att köpa sådana för "inte har ni kommit hit för att vila". Till och med i kollektivavtalet står det att det ska finnas en stol om det är möjligt med tanke på arbetets karaktär. Nu blev det omöjligt på grund av arbetsgivarens karaktär, berättar Mäntylä.

– En sak som känns verkligt motbjudande är att ledningen ofta tvingar en att sända bristfälliga varor till kunderna. En annan vidrig sak är att man tvingas ljuga. Jag är säkerligen inte den enda, som med chefen bredvid mig har tvingats säga till en kund att den aktuella personen "befinner sig på kundbesök för närvarande" och att det är skälet till att hans vara är försenad.

– Med chefer som ljuger för kunderna blev situationen på den här arbetsplatsen ohållbar till slut. Till slut var jag bara luft för dem och om de ville mig något satte de en post-it-lapp på mitt bord. Den sista tiden kommunicerade vi bara med lappar.

Godtyckliga löner

– Om någon säger till om något på arbetsplatsen står småpåvarna där med högrött ansikte och skriker. Det verkar som om sakliga kommentarer var förbjudna, medan småpåvarna får bete sig som barn i en sandlåda. Under mina år har jag haft en arbetsgivare som skällde ut hela sin personal offentligt, berättar Teija Mäntylä.

Den arbetare som vågar säga ifrån ses inte med blida ögon. Åtminstone påverkar det lönen.

– Också jag fick en gång det minimala antalet svårighetspoäng efter fem år i huset, fastän så låga poäng kan betalas bara åt nyanställda som saknar utbildning, och det också bara för en tid. Jag har gått kurser om lönestrukturen, så jag vet hur poängbildningen ska gå till. Men också på distriktsbyrån vet man att poängerna delas ut enligt arbetsgivarens godtycke.

Lämna hjärnan på hyllan

– Jag har erfarenhet av några sådana arbetsplatser i metallbranschen där hjärnan mår bäst av att lämnas kvar hemma. Ju mindre man tänker själv, desto bättre är det, konstaterar Teija Mäntylä.

Det här leder å andra sidan till arbetare som inte bryr sig. Arbetsmoralen sjunker, ingen bryr sig om att göra ett bra jobb och ingen gör något för trivseln i arbetet.

Det leder till slut till att atmosfären präglas av rädsla, rykten florerar, arbetarna sneglar på varandra och är snara att rapportera minsta felsteg till arbetsledningen.

I en sådan situation blir inte företagets produktivitet bättre.

– Det skulle inte ens alltid vara särskilt dyrt att förbättra produktiviteten. Ett litet tack för väl utfört arbete, uppskattning av arbetaren genom att ge honom ändamålsenliga arbetsredskap och normala arbetsförhållanden och ett sakligt bemötande från arbetsledningens sida — ett gott uppförande.

AINO PIETARINEN
Översättning: ASTRID NIKULA