Så säger kanske en
dag på 2010-talet chefen för Finlands Näringsliv EK. Antti H eller någon annan
då i framtiden. En av EK:s arbetsgivarföretag har olagligt sagt upp arbetstagare.
Arbetsdomstolen beslöt att föreningen och företagaren måste betala 50 000 euro i
böter. Plus skadestånd.
Vad har hänt? För bara några år sedan hade det varit så att en stackars
arbetstagare bara fått 200 euro i skadestånd, efter han väntat på domen i fem år.
För facket hade det kostat omkring 20 000 euro att driva frågan.
Men världen förändras och efter vi lyssnat några år på den gnällande EK-chefen
har man kanske i framtiden beslutat att höja bötesbeloppet för olagliga
strejker, men också för olagligt beteende av arbetsgivare!
Allvarligt talat, arbetsgivaren har igen ivrigt krävt att strejker skall förhindras
genom att höja bötesbeloppen vid olaglig strejk. Facket har förstått det på så sätt
att EK vill begränsa strejkrätten i praktiken. Vi måste komma ihåg att rätten att
strejka är en av arbetstagarnas grundrättigheter. Jag har personligen svårt att
förstå arbetsgivarens krav. Antalet strejker har minskat år efter år, både de lagliga
och de olagliga. Största delen av strejkerna brukar på något sätt vara en
demonstration mot arbetsgivarens agerande. Arbetsdomstolens president Pekka Orasmaa har
ofta sagt att en välfungerande relation mellan arbetsgivarförbund och facket effektivt
förhindrar olagligheter.
Fackets svar på EK:s krav är att inte heller arbetsgivarens plikt att följa
arbetslivets regler fungerar bra nuförtiden. Allt för ofta räknar företagaren med att
det i alla fall är billigt att sparka arbetstagaren och ta böter. Ett bra (eller
dåligt) exempel på det var YLE:s chef Jussi Tunturis ord efter Lojo tingsrätts beslut
att döma YLE att betala 16 månaders lön eftersom den uppsägning som gjorts var
olaglig. Tunturi förklarade att en så hög summa hade de inte väntat sig. Frågan är,
hur lite hade de väntat! Några månaders lön är en struntsumma att betala, om
arbetsgivaren på allvar vill bli av med en arbetstagare.
Om arbetsgivaren vill grunda sina krav på skadeståndsprincipen, kan också
arbetstagaren göra det. Om en 45 år gammal person blir uppsagd kan vi ta tiden fram till
pensionsåldern som grund. Det blir en summa, som är betydligt större än
uppsägningstidens lön, som nu anses utgöra skadeståndsgrund vid olagligt uppsägning.
Arbetslivets grundlag, arbetsavtalslagen, begränsar också arbetstagarens rätt att få
fullt skadestånd. Skall vi öppna lagen för större ersättningar? Vill vi verkligen ha
en amerikansk stil i arbetslivet och rättsprocesser med enorma skadeståndskrav? Jag är
helt säkert på att det vill vi inte, fastän det kunde låta lockande att kräva större
pengar.
Skribenten är avtalsexpert på FFC.