Nuförtiden basuneras det ju ut att dvd och hemmabio (svenskans fulaste ord om ni frågar mig, helt i klass med samarbetsförhandlingar, kvartalsrapport och kriget mot terrorismen) är ett fullgott alternativ till leffateatern.

Det är förstås helt åt skogen. Fattar vem som helst som kikat på film på en sisådär 600 tums duk, bara för att sedan utsättas för en patetisk 48 tums skärm. Det är storleken som avgör, sen må kvinnfolket i all sin välvillighet hävda motsatsen.

Om det är någonting som dvd lämpar sig för så är det gamla — varför inte även lite nyare — teveserier. I och för sig är det ju lite högtidligt att vänta i sju dagar (rättare sagt till lördag kväll) på att följande avsnitt av Frasier ska börja, speciellt som det här är en av de få gånger under veckan som undertecknad får den respekt han tycker sig förtjäna.

"Tyst barnen, pappa ser på Frasier" hör jag frun i huset säga (tar man ett järn eller två och försöker se på Sportrutan är man däremot helt chanslös). Men okej, det som jag ville få sagt var att har man Frasier på box kan man fira lördagskväll lite när som helst.

Problemet i fallet Frasier är förstås att serien redan nu lever på övertid. Det är gamla avsnitt som repriseras, det produceras inget nytt material. Och så är det med alla serier; nån gång tar det roliga slut och bortser vi från eventuella tv-repriser finns det ingen återvändo.

Så var det åtminstone på vhs-kassetternas tidevarv. I samband med övergången till dvd-formatet har utbudet breddats avsevärt. Oftast handlar om dagsaktuella saker i stil med Rome, CSI och Desperata hemmafruar, men ibland slinker gamla godingar med.

Häromveckan kom jag faktiskt över två 10-timmarsförpackning med Bonanza - kofösarna från Ponderosa-ranchen utanför Virginia City. Oj, vad glad jag blev. Det var som att komma hem, träffa ett gäng gamla bekanta. Trots allt var ju det här killar som jag växte upp med (förutsatt att pyjamasen satt på och tänderna var tvättade innan den kännspaka titelmelodin ekade).

Se här ett litet men naggande gott kollektiv som då aldrig drog sig för att räcka ut en hjälpande hand, om det så gällde den mordmisstänkta hjälpkarlen eller kinesiska kocken som råkat ut för rasister på grönbete.

Ben Cartwright alias Lorne Greene är den självskrivna patriarken medan Lilla Joe (Michael Landon, som senare flyttade in i det Lilla huset på prärien) fångar in fruntimren. Bjässen Hoss (Dan Blocker) har inte mycket att komma med på den punkten, men det är en fin grabb och han håller alltid mattiderna. Adam, Pernell Roberts, har jag inget minne av för han hoppade av redan 1965 (Bonanza rullade från år 1959 till 1973).

Andra hos oss aktuella golden oldies är Vi på Saltkråkan (det var bättre förr, inga blåalger i simvattnet) och Fawlty Towers, Pang i bygget, med John Cleese. Men är man slängd på det andra inhemska, engelska, är utbudet närmast obegränsat.

TV-FIKTION
"Undantagstillstånd", inhemsk dramaserie i regi av Saara Saarela, TV1 måndag kväll
– Vem hade väl trott det: att man skulle se så här många (amatör)skådespelare med utländskt påbrå framför en filmkamera. Det handlar om livet på en flyktingförläggning, om konflikter inom personalen, revirstrider med inrikesministeriet och flyktingar av slag och sorter. Tankeväckande och gripande.

DOKUMENTÄR
"Enron – de smartaste grabbarna i rummet", FST5 29/1
En film om bakgrunden till, och historien kring den största finansskandalen i USA:s historia. Ett fall av "kreativ bokföring" som körde den amerikanska energijättens ekonomi i botten med den påföljd att tusentals småsparare och anställda miste rubb och stubb.

TV-FILM
"Miffo", svensk dramakomedi av Daniel Lind-Lagerlöf, TV1 9/2
– Jonas Karlsson, jag säger bara det. I Miffo (nysvenska för missfoster) spelar han en nyutexaminerad präst som söker efter utmaningar och hamnar i en förortsförsamling där det är lite sig och så med trosfrågorna. Inte blir det bättre av råddbollen i fråga får ihop det med en kvinna av folket.