Det säger Raimo Söder, verksamhetsledare på TeMe, Teater- och Mediearbetarna, FFC senaste och tjugoandra medlemsförbund.

Kvalitativt högtstående kultur görs i Finland. Landets litenhet gör att grund saknas för kommersiell kulturavhängighet. Kulturen finansieras i hög grad med offentliga medel, och de är njugga — t.ex. långfilmer görs med budgeter som ligger i Europabotten.

– Kakan växer inte men nog deras antal som är med och delar kakan. Betalare är de enskilda kulturarbetarna, påpekar Söder.

Det senaste året har TeMes målmedvetna arbete att söka offentlighet för kulturen trängda situation burit frukt. Kontakterna med riksdagen och undervisningsministeriet är goda. Sämre är det ställt med förståelsen för kulturarbetarna hos arbetsministeriet, likaså hos social- och hälsovårdsministeriet, konstaterar Söder.

Samarbete ger styrka

Kulturarbetarkärnan omfattar cirka 10 000 personer. Tas de som nyttjar och lever av kultur inom undervisning, medier, marknadsföring med mera med, växer antalet till uppskattningsvis 60 000.

TeMe har 3 650 medlemmar under runt 200 yrkesbeteckningar inom film och video, teater, dans, cirkus med mera.

– Vår vision är att samla kulturorganisationerna under ett och samma tak. Tiden är inte mogen än, då folk är rädda att den egna yrkesidentiteten går förlorad. Rädslan är obefogad, även om alla går samman blir det inte en så massiv organisation, påpekar Söder.

SET, Finlands film- och videoarbetare, gick med i TeMe år 1988. Ljuddesignern Johan Hake, vice ordförande i TeMe, anser inte att yrkesidentiteten tagit skada i SET där filmbranschen i sin helhet, regissörer, scenografer, teknisk personal mfl är organiserad.

– Alla frågor är ju gemensamma: problem med ökande snuttarbete, brister i övertids- och semesterersättningar, arbetstider, stipendier, pensioner och knappa kulturmedel, räknar Hake upp.

TeMe beslöt själv söka medlemskap i en centralorganisation. Att valet föll på FFC berodde på att FFC är störst, ett mångårigt samarbete i inom Kulturbranschens förhandlingsdelegation, och att Musikernas förbund, den näststörsta kulturorganisationen, redan fanns i FFC.

– Våra båda förbund har i år för första gången gemensamt gjort upp mål för regeringsprogrammet. Fler samarbetsprojekt görs säkert, säger Söder.

Inpoavtal bäst

Akava skippades som alternativ, då politiken där gynnat högavlönade medlemmar.

– Vår bransch är en verklig låglönebransch. Också här i FFC ligger vi i botten, säger Söder.

Lönestatistiken talar sitt brutala språk. Då löner i allmänhet gått upp, har kulturbranschen en negativ lönespiral. Månadsanställda på statsunderstödda teatrar har en inkomst på cirka 2 200 euro, trots att arbetet utförs regelbundet under kvällar och veckoslut, och merparten medlemmar har en högskolexamen.

– Lönen ligger under genomsnittet i kommunerna. Vi, liksom vårdarna, skulle behöva ett mycket större lyft än vad en inkomstpolitisk lösning ger. Men då kulturbranschen saknar betalningsförmåga är ett inpoavtal ändå bättre för oss än en förhandlingsrunda, säger Söder

Manliga kulturarbetares lön skiljer mer i jämförelse med andra branscher än de kvinnligas.

– Kanske är det för att vår lönenivå är så platt, som alla har det lika skralt. Men vi kan dra nytta av kvinnopotter.

TeMe vill också få säte vid trepartsbord där sådant som socialfrågor och arbetslöshet diskuteras. FFC:s expertis behövs och i framtiden också solidaritet.

– Vi har fått de platser vi önskar. Johan Hake sitter i FFC:s fullmäktige, och vi har representanter i flera utskott och förhandlingsdelegationer, säger en nöjd Söder.

Dumpning på bägge håll

TeMe har endast tre allmänbindande kollektivavtal. Även andra avtal följs dock också rätt väl. Men inom av-branschen — producenter som är oavhängiga av film- och televisionsproduktionen — är endast tio procent av arbetsgivarna organiserade.

– I många firmor finns problem, med ersättningar, arbetstider och snuttarbete, konstaterar Hake.

I filmbranschen överlag råder en atmosfär av rädsla. Alltför många slåss om jobben, och vissa arbetsgivare dumpar arbetsvillkor, på amerikanskt vis.

– Vågar du stå på dig, stämplas du som besvärlig och riskerar gå miste om jobb. Samtidigt har vi ungdomar, speciellt på audiovisuella sidan, som är ivriga att få in en fot. De söker sig till drömfabriken utan ordentliga arbetsvillkor, men upptäcker snart att de behöver skydd och går med i facket, säger Söder.

Under sina 30 år som ljuddesigner i filmbranschen har Johan Hake sett alltför många unga som tvingats byta bransch och omskola sig efter något år.

– Branschen är hård, och få orkar kämpa på till pensionen. Ungdomar går lätt att rekrytera i skolorna, de är så utsatta så de går direkt med då de upplyses om rättigheter och stöd.

I TeMe är den största åldersgruppen 25–34-åringar. Organiseringsgraden varierar från 50 till nära 100. Exakt siffra saknas, då folk utan yrkesutbildning tas in för en produktion, andra jobbar för egen firma etc.

Utbildas för arbetslöshet

Både Söder och Hake är djupt oroade över den mängd kulturarbetare som de många utbildningslinjerna — på olika nivå och av varierande standard — spottar ut. Universiteten håller god standard, men lärarna hinner inte till då kommunerna startar upp lockande utbildningar efter eget förgottfinnande — utan att se till behovet på arbetsmarknaden. Också yrkeshögskolorna är flummiga, och utbildar unga för nya yrken med osäker framtid.

– Kulturarbetare har länge utbildats för tillämpad konst, inte för förevisning utan med tanke på sjukvård, socialarbete, funktionshindrade och seniorer med flera. Sjukhus och kommuner tar gärna emot experiment, men egentliga arbetsgivare saknas, påpekar Söder.

Kulturproducenterna betecknar han som ett modefenomen.

– Ordet producent har fått en magisk klang. Folk tänker att har man bara en yrkeskunnig producent så ordnar sig finansieringen lätt. Tyvärr är det inte så, mer produceras inte fast producenterna blir fler. På kulturproducenter råder ett klart överbud redan, och allt fler utbildas, trots att social beställning saknas, understryker Raimo Söder.

INGEGERD EKSTRAND