Det var inte bara storasyster som for. Det var bröder, kusiner och mostrar, ibland kanske man själv också.

Bortåt 80 000 finlandssvenskar satsade på Sverige därför att småbruken hemma i Västnyland och Österbotten knappt födde ens äldsta sonen — arvtagaren. Eller för att det inte fanns arbete och inte utbildningsmöjligheter, för att man inte kunde finska och för att krigen — som för medelålders människor år 1945 var fyra genomlidna år — värkte svart i fonden.

Fanns inte ett bättre liv någonstans?

Finlandssvenskarnas riksförening i Sverige (FRIS) låter i fjolårsboken "Varför for jag till Sverige?" 43 farare berätta. Många skriver om kristid och brist och om suget under de rikssvenska rekordåren: arbetsplatser i vartenda hörn, arbetsgivare som ordnar bostad, lön långt högre än man vågat drömma om därhemma och så bilen — nysimonitzade Volvon, som på svartvita lådkamerafotografier skimrar framför fähuslängan på semesterbilderna.

Nå, ofta fick det duga med begagnad folkare, åtminstone de första åren, men också det var stort, minst lika stort som rostfria diskbänken som släpades hem till fädernegården i Finland, den som småningom förvandlades till semesterbostad och därigenom tydligt skiljde 1950-talets farare från de utvandrare, som femtio år tidigare tagit avsked av hemfolket på små finländska järnvägsstationer. De avskedena blev ofta tunga — skulle man någonsin ses igen? Atlanten var större vatten än Bottniska viken, där färjorna ständigt till jul, påsk och midsommar fylldes — och fylls — av människor som kanske, eller kanske inte, en dag blir heltidsfinländare igen. Rotlösheten är stark i många av de 43 berättelserna. Livet sliter från två håll: hemgården står kvar och efter pensioneringen kunde man väl återvända, men barnen har vuxit upp i Sverige, blivit svenskar, och barnbarnen och ja — plötsligt är allt så annorlunda.

Vem är man själv egentligen, en ständig flyttfågel?

Det är gott om doft och stämningar i berättelserna, och insikt, kunskap, häpnad.

1950-talets Sverigefarare var ju enligt modernt politiskt språkbruk inte flyktingar utan bara "välfärdsshoppare", människor som sökte ett drägligare liv, så som de som för hundra år sedan for till Amirika.

Några sökte ett möjligt liv, som Marianne, som for från Vasa för att bli förskollärare i Luleå, när seminariet i Jakobstad inte hade plats för henne. Hon ville återvända efter utbildningen, men det var inte möjligt eftersom Stora Kärleken hon gifte sig med var tysk sjöman. Sånt tyckte Finland inte om på 1960-talet. Arbete och arbetsgivare fanns men uppehållstillstånd beviljades inte: "Ja, så blev det alltså Sverige".

Det var före Europeiska unionen och den fria rörligheten — inom Europa. I dag är det inte tyska sjömän som avvisas, det är andra från avlägsnare länder men nog har utlänningsverket i Finland bryskt arv att luta sig emot när det säger nej till våra dagars folkvandrare oberoende av deras svar på frågan "Varför for jag?"