Håkan Ekström

Avsikten är att man under loppet av de kommande dagarna skall utarbeta ett regeringsprogram som utgör en grundsten för den kommande regeringens arbete.

På fackligt håll är man givetvis intresserad av vilka ingredienser de borgerliga partierna vill duka fram under den kommande regeringsperioden. Före riksdagsvalet var partierna utöver politiska gränser synnerligen måna om att understryka vikten av en fungerande växelverkan på den finländska arbetsmarknaden. Förhoppningsvis överlever en del av denna insikt även tiden efter regeringstillträdet.

Det finns borgerliga signaler om att nedmontera delar av arbetslöshetsskyddet, begränsa strejkrätten och minska de allmänna löneförhöjningarnas solidariska linje. Dessa tongångar rimmar illa med målsättningar om ett fungerande trepartssamarbete på vår arbetsmarknad. Regeringspartiernas inställning till ett nytt inkomstpolitiskt avtal är givetvis helt avgörande för om dessa förhandlingar överhuvudtaget inleds. Risken är att vi går mot en branschrond med den påföljden att en del av kollektivavtalsbranscherna råkar ut för arbetskonflikter senare i höst. Om detta blir fallet kan vi samtidigt säga adjö till en lång rad av problemlösningar på arbetslivsfrågor som vi skulle behöva gemensamma spelregler för över branschgränserna. Detta vore beklagligt.

I en situation där den nu ikraftvarande inkomstpolitiska uppgörelsen inte innehåller kollektivavtalsenliga löneförhöjningar under det sista avtalsåret, är det klart att trycket på rejäla lönelyft är påtagligt i början av nästa avtalsperiod. Om regeringen ställer sig som bisittare vid förhandlingsomgången uteblir en del av de centrala element som möjliggjort tidigare inpo-avtal och en skälig realinkomstförhöjning för folk på arbetsmarknaden. Ett dylikt alternativ skulle ytterligare öka kravet på högre allmänna löneförhöjningar.

Skribenten är förhandlingschef på JHL