Lindstedt berättar att två av hans arbetskamrater har omkommit i olyckor i arbetet.

– Den ena av dem dog i en personlyftanordning för att han inte hade bekantat sig med bruksanvisningen för den här modellen. Killen skulle flytta lyften till ett lägre plan i en parkeringshall. Så som det ofta händer i ackordarbete försökte han göra det i en hast. Han klev på lyften och körde nerför en ramp, rände igenom ett räcke och flög tretton meter ner i det lägre planet. Själv hörde jag ett förfärligt brak där jag befann mig på det övre planet. Jag sprang ner och fann min kompis ligga i en blodpöl invid lyften. Han dog innan ambulansen hann fram. Han hade inte läst anvisningarna så han visste inte att det inte gick att med den här modellen köra nerför ett så lutande plan.

Alla studerande får information — varje år

Ett fyrtiotal elever sitter blickstilla. Effektivare än så här kan man knappast understryka hur viktigt arbetarskyddet är. Byggnadsförbundets nyländska distriktsbyrå kallar alla regionens blivande byggnadsarbetare till sitt institut i Siikaranta för en dag. I dag står de studerande i den finska Helsingforsskolan Maalariammattikoulu i turen. Byggnadsförbundets Nylandsdistrikt driver sedan ett år tillbaka ett projekt, finansierat av TE-centralen, vars syfte är att inviga byggnadsbranschens blivande arbetare i arbetslivets hemligheter.

Projektet leds av timmermannen Mikko Lindstedt, 25. Han åker omkring och talar med varenda finskspråkig elevgrupp inom husbyggnads- och ytbehandlingsbranschen åtminstone en gång per år. Dessutom åker han runt till de studerandes arbetsinlärningsplatser tillsammans med deras lärare och besöker de nyblivna yrkesmännen och -kvinnorna på deras arbetsplatser om somrarna.

Lindstedt själv har studerat till plåtslagare–svetsare. Istället för att börja svetsa följde han med en kompis pappa till ett bygge, efter sin examen. Han har arbetat som timmerman i fem år. Han var 19 år gammal då han valdes till förtroendeman.

Bara medlemmar får hjälp

Mikko Lindstedt berättar för de studerande om arbetslivet med hjälp av historier. Han talar snabbt och enstavigt, men historierna är desto mer måleriska. De unga lyssnar, sällsynt koncentrerade.

Lindstedt presenterar kort Byggnadsförbundet och frågar vilka som är elevmedlemmar i förbundet. Största delen räcker upp handen. Distriktsombudsman Tapio Jääskeläinen har redan träffat en del av de studerande och berättat för dem om förbundet.

– Förra sommaren besökte jag nästan alla nyblivna husbyggares arbetsplatser i Nyland. På en arbetsplats föreföll allt att vara i sin ordning. En kille hade inte undertecknat något skriftligt arbetsavtal och chefen sade att lönen var överenskomna tio euro i timmen.

Killen ringde upp Lindstedt senare på sommaren och berättade att han hade över 200 arbetstimmar i obetalda löner. Lindstedt ringde upp chefen som lovade betala inom två veckor.

– Jag frågade vad de hade enats om för timlön och han sade 8,72. Jag påpekade att han under mitt besök på arbetsplatsen tidigare hade svarat tio euro.

Killen fick sina tio euro i timmen.

Förra sommaren tog fem av de nyexaminerade arbetarna kontakt med Mikko Lindstedt, då de inte hade fått sina löner. Genom en annan killes berättelse påminner Lindstedt att förbundet hjälper bara dem som är medlemmar.

– Den här killen jobbade hos sin morbror. Morbror lät bli att betala lön. Killen ringde och bad oss hjälpa, men inte hjälper förbundet dem som inte är medlemmar. Killen skulle inte ha haft råd med en jurist, så han försökte få ut sin lön genom att slå chefen på käften. Det var inte särskilt smart, för på det sättet hamnade han själv att betala.

Historien roar de studerande. Anslutningsblanketterna går bra åt.

Man skolkar inte från jobbet

– Också jag lärde mig skolkandets ädla konst i skolan. Sådant går inte för sig på arbetsplatsen, om man vill behålla sitt jobb. På slaget sju skall man vara på jobbet.

Lindstedt berättar att han under en lång tid färdades med två kamrater från Högfors till Gräsviken i Helsingfors på jobb. Under ett halvt års tid försenade de sig nästan varje morgon med ett par minuter. Under julens mellandagar tog de två kamraterna ut sina Pekkanendagar men inte Lindstedt.

– Jag vaknade hemma klockan sju. När jag kom fram till Gräsviken var jag 45 minuter försenad. Det var smällkallt och jag hade inomhusoverallen på mig. Mästaren satte ut mig på taket för att skotta snö. I ett par timmars tid var jag på taket och frös som en hund. Mästaren ringde och frågade hur det gick. Jag sa att jag strax var färdig. Mästaren skrattade och bad mig komma ner tillbaka, han ville bara lära mig en läxa. Lyckligtvis gav han inte sparken ändå.

Lindstedt fortsätter med att gå igenom ytbehandlingsbranschens kollektivavtal. Särskilt noggrant behandlar han löner och ackord.

– Ni kan tjäna bättre på ackord, men det lönar sig inte att jobba på ackord förrän man är tillräckligt skicklig.

– De bästa ackorden gjorde jag själv i Gräsviken när jag kunde dra nytta av mästarnas nöd. En gång fick jag tre tusenlappar i handen för två veckors jobb. Nå, jag kunde ha använt pengarna vettigare. Jag hade tänkt spara lite pengar till armén, men kvar blev bara en Playstation och sista lönekuvertet. Det blev fattiga sex månader i armén.

Info också för elever

Under tobakspausen berättar skolans ytbehandlingslärare Riikka Heiskanen, Tarja Saarinen och Leena Väisänen att de samarbetar nära med Byggnadsförbundet.

– Ibland kommer de studerande hit till Siikaranta och förbundets ombudsmän besöker för sin del yrkesskolorna och träffar eleverna där. Varje år tar Byggnadsförbundet i samarbete med Målarmästarföreningen de studerande till Messilä för att åka slalom, berättar Heiskanen.

– Eleverna har emellanåt problem som de vill diskutera med förbundet. Givetvis får också vi lärare information och material från förbundet, fortsätter hon.

Lindstedt talar i sammanlagt tre timmar med de blivande yrkesmålarna. Han hinner gå igenom semester, kollektivavtalets betydelse, resekostnader som är avdragbara i beskattningen, förbundets extranet och permitteringar. De viktigaste frågorna behandlar Lindstedt i formen av berättelser ur levande livet.

Under lunchrasten talar man om motorcyklar. Siikarantaläraren Maarit Fred kommer och berättar om institutets kursutbud. Dagen avslutnas med ett besök på institutets museum.

– I sommar besöker jag åtminstone alla husbyggnadsarbetsplatser men jag vet inte om jag dessutom hinner komma och besöka alla era arbetsplatser. Om det i sommar dyker upp någonting ni vill fråga om, eller annars bara, ring till mig.

– När ert elevmedlemskap löper ut i sommar får ni ett brev på posten. Läs det — hej, jag menar det på riktigt, släng det inte oläst i papperskorgen — så får ni veta hur ni blir betalande medlemmar i förbundet.

Eleverna skriver upp Lindstedts kontaktuppgifter. Anslutningsblanketten returneras av dem som inte var förbundets elevmedlemmar från tidigare.

De studerande säger att de har fått mycket ut av dagen. Viktiga frågor behandlades och berättelserna var lärorika. Också arbetarskyddsfrågorna känns mer angelägna när det är någon annan än lärarna som talar om dem.

– Förra sommaren ringde killarna när de var i Åbo eller Högfors och frågade om jag var där, och om jag skulle hänga med ut på ett stop. Man blir ju kompisar, vet jag, skrattar Mikko Lindstedt när eleverna samlar sig i klunga i korridoren.

HELENA RONKAINEN
Översättning: ASTRID NIKULA