Amnesty Internationals Finlandsavdelning har sänt ut värvare på gatan som erbjuder ett s.k. livbojsmedlemskap, d.v.s. att man donerar en liten summa pengar som direktdebitering varje månad. Samma möjlighet erbjuder rekryterare från flera andra medborgarorganisationer på gatorna i landets större städer.

Även om många av de förbipasserande ignorerar erbjudandet är medlemsvärvningen på gatorna ett lönande projekt. Amnestys Finlandsavdelning inledde medlemsvärvningen på gatorna år 2004, inspirerad de goda erfarenheter andra avdelningar och finländska organisationer hade. Amnesty hade i det skedet 11 500 medlemmar. Förra året var medlemmarna 29 000 och av dem var 80 procent livbojsmedlemmar. Cirka en tiondedel av medlemmarna lämnar organisationen varje år.

– I huvudsak har responsen på vår gaturekrytering varit positiv. Folk har blivit vana vid den. Största delen av dem vi möter, ger positiv respons på Amnestys arbete, även om de inte går med själva, säger chefen för Amnestys medelanskaffning Else Hukkanen.

Många av dem som går med berättar att de har sympatiserat med Amnesty en längre tid, men att det inte har blivit av att ansluta sig tidigare.

Etisk värdering av värvare

Amnestys medlemsvärvare får timlön från Amnesty. En del av de organisationer som bedriver medlemsanskaffning på fältet köper värvningsuppdraget från utomstående företag.

– De som skaffar medlemmar åt oss måste dela Amnestys värden. De är motiverade för sitt arbete då de vill arbeta uttryckligen för oss. Att ha egna värvare garanterar också att medlemsvärvningen är etiskt korrekt. Vårt mål är att få långvariga donatorer och inte bara så många som möjligt att teckna på ett direktdebiteringsavtal, säger Hukkanen.

Amnesty försöker garantera de etiska värdena i medlemsrekryteringen genom att välja ut människor som lämpar sig för värvningsarbetet. Amnesty utbildar sina medlemsvärvare i hur man kommunicerar med människor och ger direktiv om vad en medlemsrekryterare får och kan göra på gatorna.

Under perioden mars–september har Amnesty cirka hundra medlemsvärvare i Helsingfors, Åbo, Tammerfors, Uleåborg och Rovaniemi. Största delen av dem arbetar mellan en och tre månader.

– Längre tid än så rekommenderar vi inte att någon arbetar på gatorna i ett streck. Det är tungt att ständigt närma sig nya människor och ständigt få ett nej som svar, även om arbetet annars är trevligt.

Amnesty upprätthåller regelbundet kontakt med sina medlemmar. Livbojsmedlemmarna får varje år ett e-brev eller ett brev på posten och organisationen försöker också ringa upp alla medlemmar en gång per år.

– Vår verksamhet bygger på enskilda människor, så det är viktigt att vi allt emellanåt får chans att tacka dem. När vi ringer upp berättar vi om våra aktuella kampanjer och vad vi gör med de pengar de donerar. Medlemmarna uppskattar våra samtal mycket, berättar Else Hukkanen.

HELENA RONKAINEN
Översättning: ASTRID NIKULA

– Minst 75–80 procent av människorna hör redan till ett fackförbund. För att vi på gatorna ska finna just dem som inte gör det, och som inte heller av princip motsätter sig medlemskap, är det fara värt att medlemsvärvningen skulle kräva alltför stora resurser.

På Åland har man varit ute på gatorna och påmint om fackförbundens existens med gott resultat. Paananen säger att medlemsvärvning på gatorna kanske kunde fungera i huvudstadsregionen. Där rör sig ändå tillräckligt med människor som inte hör till facket, och som man inte når personligen på arbetsplatserna.

Istället för gatuvärvning talar Paananen varmt för lokal medlemsanskaffning. Medlemsvärvningen borde vara en naturlig del av fackavdelningarnas och lokalorganisationernas verksamhet.

Däremot är Amnestys metod att ringa till sina medlemmar något som förbunden och fackavdelningarna väl kunde ta modell av.

– Vi har väldigt länge verkat så att facket koncentrerar sig på att ingå avtal och lösa problem. Det finns allt skäl att satsa betydligt mera på kontakten med medlemmarna.

Paananen förväntar sig att de förbund som genomgår strukturella förändringar diskuterar moderna metoder att betjäna medlemskåren för att de bättre kunna möta medlemmarnas olika behov och förväntningar. Nya initiativ hoppas han också att diskussionerna kring FFC:s framtidsprojekt skall komma med.