Men att peka ut öarna på en karta kan vara bra knepigt. Det framgick med all tydlighet när dottern i huset slog upp skolboken och bad undertecknad om en ledtråd eller två. Där stod man med fingret i munnen.

Det här är nu bara ett tecken på det nordiska förfallet som spridit sig från område till område, det politiska samarbetet och kultursektorn inte att förglömma.

Talande är att när finlandssvenska radiolyssnare får välja sina favoriter på Vegalistan (som ju har en klart nordisk profil) så favoriseras alltid våra västliga grannar. De norska och danska inslagen flyger ut fortare än kosovoalbanska pensionärstanter och islänningarna ska vara glada över att överhuvudtaget få kvala.

Med tanke på Radio Vegas utstuderat blågula profil är väl detta inte så konstigt, men ändå. Samma sak med film och teve och populärmusik: hur många kan nämna exempelvis ett norskt bidrag på dessa områden?

Sorry, Fleksnes räknas inte, det var så länge sedan. A-Ha, den norska pojkgruppen då? Nix, brott mot mänskligheten (eller god smak överlag, välj själv) preskriberas inte sådär bara. Återstår de internationellt erkända norska hårdrockarna som dessvärre har en tendens att ta det här med satanism lite väl allvarligt.

Borgå domkyrka tog redan stryk och eftersom återstoden av byggnadsarbetarna är upptagna med att bygga hyresbostäder — alla sju som färdigställs i år — får det vara.

Vilket för oss till konungariket Danmark. Uggeldahl junior beställde häromkvällen P.C. Andersen i godnattsaga men vi hade tillgång endast till H.C. Alltså gick vi in för ett album med danska skämttecknare, eldfängda så det förslår.

På filmens och tevens område (var det någon som nämnde Örnen och Mordkommissionen, Danmarks svar på Pontus Dammerts samlade produktion) finns det gott om förmågor men det är resultatet av en nationell filmPOLITIK så det räknas inte. Doping, sett ur ett finländskt (fin)kulturperspektiv.

Islänningarna har sin Björk, men vad är det mot Taisto Tammi, Kim Kuusi och Eero Mäntyranta, den sistnämnda en baddare på att sjunga i duschen.

Idel mörka moln och undergångsstämningar för oss nordister, jep. Men så plötsligt faller alla pusselbitar på plats. Jag tänker på FST:s Inför Eurovision Song Contest, programmet där våran Thomas Lundin och hans nordiska kollegor tycker till om Schlager-EM.

För en gångs skull framstår det nordiska samarbetet som någonting, Alf Svensson förbjude, sexigt och underhållande — till skillnad från Nordiska ministerrådet och dess riter.

Alla snarvlar på sin egen version av tvångsnordiska men fronten är enad och inbjudande. Plus att det inte alltid är Sverige som vinner, som i hockey, ulandsbistånd och jämställdhet.