Som exempel har han nämnt föreningslivet och särskilt körsången som är mycket aktiv i de svenskspråkiga trakterna. En viktig del i detta består av att man tillåter sig att — och vågar … vara en "glad amatör". Glädjen i att inte ha alltför mycket press på sig och att dela glädjen med andra.

Hur det nu råkat sig, hör också Herr O till dem som med varierande intensitet och framgång varit medlem i några av dessa finlandssvenska körer, närmare bestämt i Åbo, Jakobstad och Karis.

Om Hyyppä har rätt, om det alltså är just förenings- och körsångaraktiviteten som är en nyckel till finlandssvenska framgångar på hälsofronten finns det emellertid en viss anledning till oro vad deltagarnas ålder och en bristande nyrekrytering beträffar.

Körsång, amatörkonst och traditionell föreningsaktivitet hör numera inte till det som ligger högst uppe på aktivitetslistorna för dem som kunde kallas yngre vuxna. Det samma gäller politisk gräsrotsverksamhet och olika stödaktiviteter inom traditionell föreningsidrott.

Ingen kan klandra sin broder eller syster för bristande aktivitet på dessa områden, alla har sina goda skäl, men om man blickar framåt i tiden ser det med förlov sagt inte speciellt bra ut med tanke på Hyyppäs tes.

En lösning på rekryteringsproblemet är att låta andra ta över uppgifterna mot betalning. Inom många områden har professionalismen tagit över där talkoandan och amatörskapet ger vika. Kommunala tjänstemän, avlönade tränare, funktionärer, dirigenter, idrottsmän och musiker sköter många uppgifter som tidigare togs omhand av obetalda aktivister.

I stället för att delta med arbetsinsatser betalar föräldrarna till junioridrottare höga avgifter för att täcka kostnaderna för träningstider, redskap och läger. I stället för att baka kakor till lotteriet betalar man en summa pengar för ett behjärtansvärt ändamål. Pengar som i slutändan ofta går till avlöning av reklammän och konsulter av olika slag. Inom lokalpolitiken koncentreras uppgifterna och tjänstemännen får en allt större del av ansvaret.

Här spelar förstås befolkningens storlek en viss roll. En större kommun ger en stadigare rekryteringsbas, för uppdragens antal växer inte i proportion till kommunens storlek. Också inom körsången märks motsvarande fenomen — lokala körer och föreningar kan förena sina krafter för att få tillräckligt med folk till alla aktiviteter.

Samtidigt är det något som går förlorat. Det lokala, det individuella, det originella, det spontana, ja själva glädjen i att vara amatör. I svenskan finns ju inte för intet uttrycket en "glad amatör". Ambitionsnivån stiger på alla områden och på gott och ont. Främst kanske tack vare massmedierna, men kanske också utbildningsnivån och samhällsandan i övrigt inverkar. Förr kunde det räcka om man var byns bästa hundrameterslöpare — nu är det från världseliten modellerna hämtas. Motsvarande gäller också inom andra områden.

De som inte är tillräckligt bra avskräcks och gallras ut i ett tidigt skede. Fenomenet är globalt. Det kanske mest utpräglade exemplet är tävlingen Idols som handskas psykologiskt vårdslöst och föga uppmuntrande, ja rent av hjärtlöst med unga förhoppningsfulla artistfrön. Det är inte mycket bättre inom knatteidrotten.

En del av rekryteringsbekymren till olika aktiviteter härrör sig från det att man ställer alltför höga krav och hinder i vägen för sig själv och andra. Detta ska förstås absolut inte tolkas så att en amatör kan tillåta sig att okritiskt slarva hur som helst med sin aktivitet; övning ger färdighet och framsteg ska belönas, men målen ska vara realistiska.

När Karis manskör ställer sig på stadshustrappan i Karis för att sjunga in våren den första maj gör vi det med gott hopp om att både vi och publiken ska finna vårglädjen, för vi är garanterat "en hoper glada amatörer".

Leve amatörismen!