– När chauffören har virket lastat får vi information om den kommande transporten via vårt datasystem, berättar Aarno Leinonen vid mätningspunkten, där Kai Haapala kommer in med sitt lass av asp och björk från Kalvola.

Leinonen bestämmer att aspen ska tas om hand vid M-Reals cellulosafabrik invid, medan Botnia tar emot björken. Saija Alahonko mäter bilens bredd och virkets längd med en måttsticka. Haapala som hämtar Metsäliittos trävirke till Kaskö varje dag småpratar med henne om sin alltför korta semester.

Cellulosafabriken har mist sin odör

I Kaskö, som på andra håll i landet, tillverkar man cellulosa enligt den s.k. sulfatmetoden. Björkflis kokas i en vätska som innehåller lut och natriumsulfid. Man kan också tillverka cellulosa enligt den s.k. sulfitmetoden, som dock belastar naturen hårdare. Då framställer man cellulosa med hjälp av svaveldioxid och natrium-, magnesium-, ammonium- eller kalciumbisulfit. Finlands sista sulfitfabrik stängdes år 1991.

Lignin heter ämnet som binder träfibrerna. I kokvattnet löses ämnet upp och fibrerna lossar från varandra. Också en del av cellulosafibrerna löses upp i lutvattnet. När man kokar cellulosa kan man vinna ut ungefär hälften av träråvaran.

Det är just kokningsprocessen som åstadkommer den odör, som cellulosafabrikerna är ökända för. Utanför kokkärlen är lukten mycket påträngande. Ånga och både vita och mörka rökmoln bolmar ut ur de många skorstenarna och piporna.

– Förr luktade det ruttet, nu luktar det ofta kattpiss. Lukterna har förändrats i takt med att processen har utvecklats och omgivningen lider inte lika mycket av odörerna som förr, säger huvudförtroendeman Sakari Mäntysaari.

Lignin färgar cellulosan brun och därför bleker man massan efter kokningen. Blekningen sker antingen med klordioxid eller med syrebaserade kemikalier eller helt utan klorkemikalier.

Investeringar skapar tillit

I Kaskö gör man cellulosa främst av björkvirke. Man tillverkar det också av vide, asp och eukalyptusträd. Av produktionen stannar mindre än hälften i Finland, där man använder cellulosan för tillverkning av kartong, finpapper och mjukpapper. Största delen av exporten går till Tyskland, Polen och Frankrike. Ofta är cellulosafabriken belägen alldeles intill pappersfabriken, vilket gör det möjligt att transportera den blekta massan direkt till pappersmaskinen via långa pipelines. Eftersom det inte finns någon pappersfabrik i Kaskö torkar man massan, som till 90 procent innehåller vatten, till cellulosaskivor. Skivorna, som känns som tapetserad kartong, skärs till ark och packas i balar för lagring och transport. Cellulosafabriken i Kaskö har garanterat sina arbetstagare en fast arbetsplats och utkomst för trettio år framöver.

– Bara en gång har man gett permitteringsvarsel och också det drogs tillbaka, berättar Sakari Mäntysaari. Som bäst sysselsatte fabriken över 400 arbetare och tjänstemän. Idag sysselsätter fabriken 140 pappersarbetare plus de 60 inom underhållet som är utlokaliserade till BMS.

Arbetarna brukar stanna länge på fabriken. Istället för dem som har gått i pension har fabriken avlönat nya arbetare på både fortlöpande och tidsbegränsade arbetsavtal.

– I viss utsträckning har det här visserligen ökat arbetsmängden eftersom inte alla pensionerade har ersatts av nya. Men också kravet på mångkunnighet har skapat en viss press. Om man t.ex. har arbetat i trettio år med kamyrkokning är det inte helt lätt att plötsligt bli tvungen att kunna arbeta i kontrollrummet och med fem andra arbetsuppgifter, konstaterar arbetarskyddsfullmäktige Jussi Sillanpää.

Investeringarna vittnar om att det finns arbete i Kaskö åtminstone till år 2015.

– När man byggde M-Real här intill och fabriken integrerades med Botnia fick man framtidstro. Tilltro gav också den nya barkningslinjen som byggdes 2005, säger Jussi Sillanpää.

HELENA RONKAINEN