De uppsagda i vardera undersökningen är i huvudsak nöjda med de möjligheter omställningsskyddet erbjuder. Skyddet har gjort det lättare att bli sysselsatt på nytt och det har hjälpt i synnerhet de mest svårsysselsatta att finna ett nytt arbete eller att söka sig till någon utbildning.

Rum för förbättring finns det speciellt beträffande informationen, sysselsättningsprogrammens kvalitet och utbildningskriterierna.

Enligt arbetsministeriets utredning var de sysselsattas andel fyra procent högre bland dem som omfattades av omställningsskyddet år 2005, än i jämförelsegruppen, som bestod av dem som blev uppsagda av ekonomiska och produktionsmässiga orsaker året innan. Även om skillnaden är rätt liten är den signifikant, enligt forskarna, eftersom omställningsskyddet hjälpte särskilt dem som var svårast att sysselsätta — personer över femtio och lågt utbildade — att få jobb på nytt.

Av dem som omfattades av skyddet var bara drygt var tredje fortfarande utan jobb ett år efter uppsägningen, medan varannan i jämförelsegruppen var utan jobb ett år senare.

Större individualitet i sysselsättningsprogrammen

Undersökningarna visar att sysselsättningsprogrammen mer än hittills borde beakta de individuella behoven.

– Sysselsättningsprogrammet måste kunna vara något mer än en allmän plan för hur man söker jobb. Utbildning och möjlighet till planering av en ny karriär borde vara centrala, säger Heidi Lehikoinen. Hon har genomfört FFC:s enkät som ett led i sitt pro graduarbete om omställningsskyddet.

Av undersökningen framgår det att de uppsagda inte alltid vet om de har ett gällande sysselsättningsprogram. Informationen är ett problem särskilt på små arbetsplatser, där uppsägningen gäller ett fåtal personer och arbetskraftsbyrån inte sänder ut en tjänsteman på besök. I sådana fall är den uppsagdes egen aktivitet avgörande för om information når fram.

Arbetsministeriets undersökning påvisar att omställningsskyddet är dåligt känt inte bara inom små företag utan också i den offentliga sektorn.

FFC-undersökningen lyfte fram en olägenhet som gäller utbildningens kriterier.

– Omställningsskyddets förhöjda arbetslöshetsskydd beviljas bara för arbetskraftspolitisk utbildning. Frivilliga studier, dvs. en studieplats som den uppsagde har skaffat på eget initiativ, ger inte automatiskt rätt till sysselsättningstillägg. Det här upplevs som orättvist, berättar Lehikoinen.

Fabrikens verksamhet upphör i slutet av mars. Samarbetsförhandlingarna slutfördes i september och resultatet är att hela personalen sägs upp. De uppsagda är över hundra.

Anne Linnakari har dagen innan hållit en information för hela personalen, där hon förklarade omställningsskyddets grunder och hur man nu ska gå vidare. Senast i början av december skall alla arbetstagare ha ett personligt sysselsättningsprogram, lovar Linnakari.

Hon träffar alla uppsagda personligen. Dessutom har hon dagligen en timmes telefonmottagning.

– Samarbetsförhandlingarna varade över ett halvt år, men i det här fallet var utgången given från början. Beslutet att koncentrera alla bolagets verksamheter var redan fattat, liksom att arbetet upphör här, säger viceförtroendeman Timo Vesanen.

Förtroendemannen Jani Mäki nickar instämmande. Han säger att förhandlingarna med arbetsgivaren var sakliga. Situationen underlättades av det socialpaket HK erbjöd. Dess innehåll hålls emellertid hemligt, enligt överenskommelsen med arbetsgivaren.

Sorgarbetet tar tid

– Inte råder här någon panikstämning nu, men uppsägningarna kom nog som en chock. Processen har varit så pass lång att arbetstagarna har hunnit smälta beskedet. Sorg innebär det givetvis för alla. Vi har ju en god gemenskap här och många har jobbat verkligt länge i huset, berättar Timo Vesanen.

Själv har han varit fjorton år i huset. Som far till tre barn vill han finna ett nytt jobb fort, för att kunna mätta alla munnar.

– Det finns inte så mycket jobb inom livsmedelsbranschen. Tvärtom minskar de stadigt. Jag söker mig till industrin. Jag skulle gärna stanna kvar i Tammerforstrakten.

Jan Mäki har arbetat på HK i femton år. Han vill fundera i lugn och ro på vad han ska börja göra. Utbildning är ett alternativ.

– Jag har ingen familj, så mitt läge är lättare. Jag skulle ha lust att ladda batterierna ett slag, men om det kommer ett bra jobb emot är det klart att jag nappar på det, funderar han.

De två tror inte att särskilt många har några klara framtidsplaner i det här skedet. Hur de kommande arbetsavtalen blir formulerade är något som bekymrar.

– Det finns så mycket hyrabete nu, men hurudana är anställningsförhållandena? Jag tror i alla fall att det bästa är att ingen drar några förhastade slutsatser, utan att alla väger olika alternativ i lugn och ro, säger Vesanen.

Flyttande förfärar

I mottagningspunkten har Anne Linnakari redan placerat ut broschyrerna i raka rader. De är rätt många, fastän Linnakari säger att hon tog med sig minsta möjliga antal.

– Jag har märkt att människor inte förmår ta emot så mycket information på en gång. De här broschyrerna berättar det allra viktigaste.

Linnakari har redan haft hand om flera större uppsägningar. Hon säger att omställningsskyddet är en bra sak, men det borde bli mer flexibelt.

– I och med att sysselsättningsprogrammet skissas upp redan under uppsägningstiden får arbetstagaren mycket snabbare hjälp från arbetskraftsbyrån när arbetslösheten väl är ett faktum.

Vid den information som Linnakari höll på HK-Ruokatalo var det framför allt två saker som oroade arbetstagarna: kan arbetskraftsbyrån tvinga en att ta emot vilket jobb som helst och är det ett måste att flytta om arbetet kräver det.

– Tanken på att flytta tycks verkligen skrämma. Här behövs nog en attitydförändring. Jag brukar också alltid understryka att arbetsresorna också kan vara aningen längre.

I Birkaland råder brist på samma slags arbetare som på annat håll i landet.

– Vård-, metall- och byggnadsbranschen, el- och rörmontering. För de här branscherna erbjuder vi utbildningsmöjligheter.

Linnakari tror att åtminstone de yngre arbetstagarna kommer att sysselsättas på nytt rätt snart. Hon säger att man inte borde vara främmande för hyrarbete heller, för via det kan man ofta få en fast anställning någonstans.

På HK-Ruokatalo upplever Anne Linnakari att utmaningen ligger i att få arbetstagarna aktiverade att gå frimodigt ut och söka nya jobb.

– Många här saknar större erfarenhet av att söka jobb. Man känner t.ex. inte till arbetskraftsbyråns tjänster på webben. Vi har utomordentliga erfarenheter av att träna folk i att söka jobb — det är en kurs som arbetsgivaren betalar. Det är synd att inte HK ville ge sina arbetstagare den möjligheten.

PIRJO PAJUNEN
Översättning: ASTRID NIKULA