Det är inte helt ogrundat att fråga sig om det västerländska, eller i synnerhet det skandinaviska avtalssystemet kommer att stå sig inför globaliseringens tryck. Tyngdpunkten i den globala tillväxten finns i de asiatiska länderna, där arbetsmarknaden fungerar enligt helt andra regler än i Skandinavien eller EU.

Flykten av arbetsplatser till låglöneländer har redan visat hur ringa skydd det skandinaviska systemet ger, när det verkligen gäller. En ännu större utmaning skapas då vi i EU:s utpostregioner blir kvar med arbeten som vårt nuvarande avtalssystem överhuvudtaget inte kan nå.

Hörnpelare i de nordiska arbetslivsrelationerna är den höga organisationsgraden, det goda socialskyddet och en bred arbetslagstiftning. Tillsammans garanterar de nästan hela befolkningen, eller åtminstone två tredjedelar, en av världens bästa levnadsstandarder.

Belgien ligger på samma nivå. Tyskland, Frankrike och Holland och delvis Spanien har en strängare arbetslagstiftning och ett minst lika gott socialskydd som i Skandinavien, men den fackliga organiseringsgraden är väsentligt mycket lägre. Den välmående halvan av USA:s befolkning har betydligt mera pengar till sitt förfogande än medborgarna i de gamla EU-länderna, men trygghetsnätet är svagare och förvärvsarbetet kostar mer av arbetstagarnas tid.

Vittrar fågelboet sönder

De stora arbetsplatserna inom den offentliga sektorn och industrin är bäst organiserade och har det mest heltäckande avtalssystemet. I och med att produktionsarbetet flyttas till låglöneländer har arbetskraftsstrukturen redan förändrats på ett avgörande sätt.

Välbärgade länder har, som en följd av en långvarig ekonomisk tillväxt, hittills fått behålla en stor del av de uppgifter som kräver högre utbildning. Denna grupp representeras tydligast av Akavas förhandlingsorganisation för högre tjänstemän FHT, som motsätter sig det minimiskydd, som är själva grunden för kollektivavtalen i det skandinaviska systemet. FHT är mera intresserat av att garantera allmänna förhöjningar och övertidsersättningar för arbetsmarknadens redan gynnade. De som omfattas av avtalsskyddet blir färre, fastän organisationsgraden ännu är hög.

Samtidigt lämnas de otryggaste och minst uppskattade jobben i arbetshierarkin med lätt hand över till invandrare och hyrarbetare från närområdena, bl.a. för att den skandinaviska urbefolkningen vägrar att utföra dessa jobb. Arbetet blir ju gjort ändå, skattegraden kan sänkas en aning, men avtalssystemet vittrar sönder, för organiseringsgraden bland dem som utför de här jobben är ytterst låg, trots att de bor i Finland.

Globaliseringen naggar utkanten av avtalssystemet i den skandinaviska arbetshierarkin. Avtalssystemet faller sönder också i mitten, eftersom de arbeten som traditionellt har varit bäst organiserade, har blivit en framgångsrik exportvara. Avtalen blir till intet.

Ytterligheterna och facket

I arbetslivsrelationernas högborg, närmast de gamla EU-länderna, är den sociala staten tillsvidare så stark att praktiskt taget hela befolkningen omfattas av en viss grundtrygghet. Eftersom också de lägstavlönade arbetarnas inkomster ligger över basskyddsnivån, för facket och partierna en ändlös kamp vid förhandlingsbordet för att bevara status quo. Alla kan koras som segrare när skillnaderna mellan grupperna består.

Ovanför det nationella arbetsmarknadssystemet finns en burgen och global elit, som allt mer separeras till en egen klass när det gäller inkomst och levnadsstandard. Gruppen är så liten att den knappast alls har någon betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Därför får den verka i fred, i synnerhet som en del av dess medlemmar utgör arbetsmarknadens elit. En iögonenfallande ökning av inkomstskillnaderna kan visserligen under högkonjunktur skapa oro eller ogrundade vallöften, såsom nu är fallet i vårdbranschen.

För varje år blir den del av världens arbetskraft mindre, som ingår i de två ovanstående grupperna i arbetslivsrelationernas topp. En allt större del av arbetet utförs på platser där man inte känner det skandinaviska avtalssystemet, som har gett arbetslivets fågelbo dess ombonade trygghet. Där råder istället en form av marknadsekonomi, som lockar också Finland med sig. "En fri räv i en fri hönsgård", för att låna samhällsfilosofen Bo Ahlfors, som jag skattar högt.

Exempelvis Indien har inte ratificerat Internationella arbetsorganisationen ILO:s konventioner om fri organisationsrätt och förbud mot barnarbete. Däremot har landet skrotat den del av sin arbetslagstiftning som skyddade arbetskraften i stora företag mot uppsägning. Lagarna skapades i ett skede då landets ekonomi ännu utvecklades mot blandekonomi. I dagens läge skrivs lagarna om,för att locka allt fler multinationella företag att etablera sig i Indien.

De västerländska företag som etablerar sig i Indien, t.ex. Nokia eller dess underleverantörer, kan nog skrodera i finländsk press över att de följer arbetslagstiftningen i respektive land. Produktionen sker ändå i specialområden som inte omfattas av landets arbetslagar. Utbildad arbetskraft har ingen organiseringsfrihet. Av en eller annan orsak tiger den finländska fackföreningsrörelsen.

KIMMO KEVÄTSALO
Översättning: ASTRID NIKULA

Skribenten, Kimmo Kevätsalo är politices doktor.
Han forskar i arbetsrelationer
och i hur arbetslivets relationer utvecklas under globaliseringen. Kevätsalo är ansvarig forskare perioden 2004–-2007
för den finländska delen av forskningsprojektet Woliweb,
som har grundats på webben och
finansierats av EU-kommissionen.