Denna förhandlingsomgång har varit speciell på många sätt. JHL är ett rätt ungt fackförbund. Avtalsronden har fungerat som ett slags intern och extern test för förbundet. Internt såtillvida att det har gällt att visa för den egna medlemskåren att förbundsfusionen har fört med sig ett mervärde för medlemmarna i samband med avtalsförhandlingar. Externt såtillvida att det varit aktuellt för det nya förbundet att ta sin roll på arbetsmarknadsfältet i förhållande till övriga parter och i ögonen på den stora allmänheten.

Då förutsättningarna för uppgörandet av ett nytt inkomstpolitiskt avtal raserades, fanns det en viss oro för att nivåskillnaderna på förhandlingsresultaten skulle bli stora. Finlands Näringsliv EK, som är den ledande förespråkaren för det finländska näringslivets och Finlands arbetsgivares intressen, hade under en längre tid trummat för branschvisa förhandlingar. Tanken var att man i samband med branschförhandlingar lättare kunde uppnå förhandlingsresultat som skulle beakta olika arbetsmarknadssektorers betalningsförmåga. Ur facklig synvinkel fanns en påtaglig risk för att förhandlingsomgången skulle indela branscherna i vinnare och förlorare. På basis av tidigare erfarenheter kunde man mycket väl gissa sig till att förbundsomgången skulle lämna kvar Svarte Petter i handen på de lågavlönade och kvinnodominerade servicebranscherna inom den offentliga och privata sektorn.

Nu har det visat sig att någon inom arbetsgivarcentralen har kalkylerat fel. Både den offentliga och privata servicesektorn har landat på hyfsade avtalsnivåer. Även om många frågetecken ännu kvarstår t.ex. runt sjukskötarnas avtalspaket, så kan man redan nu fastslå att JHL:s medlemskår till stora delar erhållit skäliga förhöjningar. Hela arbetsmarknaden ser ut att uppnå betydligt större förhöjningar än de som hade varit aktuella i samband med ett inkomstpolitiskt avtal. Om detta sedan gagnar samhället och köpkraften i längden är en annan fråga. Sannolikt resulterar förhandlingsomgångens resultat i förhöjda priser, skatter och bidrar därmed till en tilltagande inflation.

Hur som helst har en del av de arbetsgivarhöjdare som tidigare lagt sin själ i att motarbeta helhetsuppgörelserna nu plötsligt insett att man kanske borde diskutera återgång till någon form av centralt koordinerade förhandlingsomgångar. Det är så dags nu. Tala om livslångt lärande.

Regeringen är fortfarande lite villrådig över utvecklingen. Den blågröna regeringskoalitionen sökte i ett tidigt skede plats på åskådarläktaren. Regeringsinsatsen för att skapa inpo-förutsättningar var marginella och tyvärr helt otillräckliga. Nu är man på regeringshåll bekymrad över den ekonomiska utvecklingen, samtidigt som man försöker städa undan vallöften om löneförhöjningar så gott det går. Får se hur man lyckas ta sig ur denna "mentala spagat".