Själv får jag den känslan praktiskt taget dagligen. Och det beror inte nödvändigtvis på att jag i egenskap av frilansande filmtyckare har vägarna förbi de mest exotiska av resmål.

Bara under den senaste månaden har jag besökt det forna Kina (Den gyllene blommans förbannelse), Siklax (Colorado Avenue), Hausjärvi (Ganes), London (28 veckor senare), Baltimore (Hairspray), Iran (Persepolis) och Estland (Georg Ots).

Det är väl det som kallas för "bioenergi" och det är ett i högsta grad miljövänligt alternativ när man vill bekanta sig med nya miljöer. Plus att det i många fall är betydligt trevligare än att vara på ort och ställe.

Ett exempel: den som en gång satt sin fot i Paris vet hur himla snorkiga fransmännen kan vara (förbaskat dyrt är det också). Så inte i 2 dagar i Paris och Tillsammans är man mindre ensam, bioaktuella relationsdramer med utomordentligt sympatiska människor.

Men okej, nu tappade jag visst bort den röda tråden. Vad jag egentligen ville säga var att varje gång jag går förbi ett tidningsställ så känner jag mig som en främling, bortkopplad från denna värld.

Vem är alla de här typerna som kikar ner från löpsedlarna och presenteras med ett tilltal – med förnamn och allting – som gör att man får en känsla av att alla andra utom en själv känner till dom.

Dessvärre har jag inte en blek aning om vem exempelvis Maajussi-Antero är. Heter han så på riktigt, finns han i verkligheten? Och varför ska han i så fall vika ut sig och sitt privatliv?

En ytterligare fråga: ifall karlen verkligen är bonde till yrket så borde han då inte hålla till på åkern eller i ladugården? Varför överhuvudtaget betala ut lantbruksstöd till folk som på bästa arbetstid springer efter fruntimmer?

Förresten fattar jag inte varför man ska haka upp sig just på bönder när det finns yrkesgrupper som har verkligt svårt att få till det på kärlekens område. Varför inte höja (sänka?) ribban och köra med till exempel filmkritiker, ett i sanningens namn svårflirtat släkte.

Arealstöd har vi inte rätt till, den enda jord vi äger finns under naglarna. Sen är det ju lite si och så med hälsan också, man blir krokig i ryggen av att sitta nersjunken i en fåtölj dagarna i ända. Och säg den filmkritiker som satsar på sitt yttre – i biomörkret är det ändå ingen som ser.

På pluskontot noterar vi en uppsättning schyssta repliker som mycket väl kan komma till användning, om inre annars när det är dags att ta farväl. På den punkten kommer jag att tänka på Arnold Schwarzenegger (i filmen Total Recall) som just innan han ska meja ner Sharon Stone drar till med ett sarkastiskt "se det här som en skilsmässa".

Vad beträffar främmande planeter så har ni märkt att Åland och Mariehamn blir allt mera likt Saudi-Arabien, nu när Bio Savoy planerar att sätta lapp på luckan.

P.S.
Det är inte tänkt som en komplimang,
oljemiljarderna till trots.