Någon gång lär det ändå kunna hända att även de rosigaste moln grånar i kanten. Det kan handla om att någon är trött och säger någonting om att alla de här garnändorna och tygbitarna, att måste de ... och växterna, som alltid skall vattnas just när man skall iväg någonstans.

En annan kan då naturligtvis muttra någonting om skruvar, bultar, ribbor och olika långa brädlappar.

Eller tvärtom, om det är så man har det.

Grånar det hotfullare och växer till "alltid ska du ..." eller "aldrig kan du", så kan man göra som det rara unga paret, som kom överens om att inför kombinationen alltid/aldrig ska du/kan du, ständigt parera med:

– Ge mig tre exempel!

Det är ibland möjligt att räkna upp tre exempel på hur någon glömt, slarvat, nonchalerat, snedflinat eller vad som helst, men i hetsigheten är det sällan lätt att minnas tre exempel och redan vid en första tvekan hotar avladdning och urladdning och där står sen upplösningen och småler med vardagsfrid i famnen.

Metoden måtte ha fungerat eftersom det unga paret redan blivit medelålders.

Man kan också sluta en pakt som konstnärerna Tove Jansson och Tuulikki Pietilä gjorde: Vi lovar och försäkrar härmed att vi aldrig till varandra skall säga: "Vad var det jag sade" eller "Jag gjorde så gott jag kunde". Och att vi aldrig återupptar gnabb kring det vi redde ut i går.

Det finns en annan gnabbupplösningsvariant, som är minst lika effektiv.

Möjligen kunde Paul von Martens för länge sedan ha tagit patent på den, för såvitt jag vet är den hans.

För mig uppenbarades den en kväll, när Finlands svenska författareförening firade årsfest. Paul von Martens talade om litteratur och översättningar, blev filosofisk och förklarade, att det inte bara är "fint" att komma ut på finska i Finland, det är dyrt också!

En stund senare, när vi lyckats arbeta oss fram till olika åsikt i något oförglömligt livsviktigt ärende — numera saligen glömt — böjde han sig över bordet och sade: Det är mycket möjligt att jag har fel, och vet du vad?

– Nä.

– Det är inte första gången!

Livslusten förhöjs också med varianten: "Du har rätt, och vet du vad ..."

En vacker första paragraf i ett fredsprogram, användbar även i illa inflammerade debatter på denna jord, där vi enligt arkeologerna, är blott ett flimrande, knappt skönjbart ögonblick, i världsalltet.

Ganska vidunderligt ändå förstås.