Där några tidiga, populärkulturella milstolpar i undertecknads väg från liten fis till större fis. Fast ett fattas: radioprogrammet Purkkaa ja jytää. Det var, kanske någon kommer ihåg, den kvot av ren och skär popmusik som fanns att tillgå i Kekkoslovakien.

Det var inte mera än femton minuter i veckan, lördag förmiddag, och följaktligen gick mankkaren het. Det var now or nästa vecka.

Nu är vi där igen, i ruta ett.

Jag syftar förstås på det nedläggningshot som ligger över Radio Extrem, den finlandssvenska ungdomskanalen. När ni läser detta kanske ärendet tagit en ny vändning – man vet aldrig med den runda radion och dess fyrkantiga programpolitik – men redan det att dylikt förslag dyker upp till diskussion är förbluffande.

Något av en ödets ironi är att manövern motiveras med uteblivna licenspengar. Underförstått: eftersom folk vägrar att uggla på teve (läs: bryta arm med digitalboxen, denna moderna upplaga av Rubiks kub) så ska folk inte lyssna på radio heller. Åtminstone inte på svenska – eller utifrån radioapparaten. Möjligtvis på webben eller på teve.

Enligt ett av förslagen skulle ju Radio Extrem flyttas över till FST-femmans frekvens där man i framtiden lär få sällskap av bland annat lokal-tv-inslag. Finemang, varför inte på samma gång låta medialinjen på Arbis ta över nyhetsproduktionen och låta amatörteaterentusiasterna spela in tv-serier så det står härliga till.

Professionella är vi inte, ryssar vill vi inte vara. Låt oss alltså vara glada finlandssvenska amatörer som vänder andra kinden till.

Ett gäng som inte är speciellt glatt över Radio Extrem-utspelet är Folktinget, detta av allt att döma hemliga sällskap som får till och med fotbollslandslagets anfallsspel att framstå som offensivt. Det är så dags nu, joo. Alldeles som om inte tåget gått för länge sen.

Läser en Hbl-krönika av förra kanalchefen Richard Nordgren som konstaterar att det sparmässiga "solidaritetstalkot" inom Yle – välsignat av den högsta svenska ledningen – lett till att kanalen redan tidigare tvingats göra sig av med en stor del av den journalistiska delen av programmen.

Där står extremisterna nu med byxorna på halvstång, men det räcker alltså inte. Byxorna ska av – allt detta på grund av vi vet vad. Eller vet vi, egentligen?

Den struliga digitaliseringsprocessen har blivit en populär måltavla, allting kan skyllas på den. Däremot är det få som talar om det stora spöket, nedmonteringen av public service. Som signaturen "acblixdc" skriver på Radio Extrems hemsida: "Det kanske ser bättre ut i kassan på kort sikt. Men sedan när 50 000 till säger upp licensen och det blir 10 miljoner back igen, ska man ta bort 3-4 kanaler igen?" Det ni.

DOKUMENTÄR
"Datja", stugliv på ryska, TV1 18/12
– Precis som finländare älskar också ryssarna stugliv. Här ska det hamras och påtas i trädgården, liksom. Men som redaktören Arvo Tuominen konstaterar, i sitt reportage från byn Säiniö utanför Viborg, visar grannen prov på betydligt större fantasi när det gäller "arkitektoniska" lösningar. Se och lär.

TV-SERIE
"Vi på Saltkråkan", sommar, sol och ljuvt 60-tal, TV2 måndagar
– Kalla mig barnslig och nostalgisk men jag kan inte låta bli att bryta en lans för den klassiska Astrid Lindgren-filmatiseringen, ett mustigt 12-delarspaket som hävdar att sommaren är evig och att plågorna var betydligt jämnare förr i tiden. Hälsningar åt Tjorven, Båtsman, Malin och farbror Melker.

TV-FILM
"Den bästa av mödrar", ömsint om krigsbarn, TV1 17/12
– Borgåbisin Klaus Härö tar färjan över till Sverige, i sällskap av lille Eero som i Maria Lundqvist får en dedikerad surrogatmamma. Inte i klass med Den nya människan, onödigt kompakt på sina ställen, men visst fäller man en tår. Och Lundqvist är rätt och slätt fantastisk, en naturkraft till aktris.