Det är nu exakt tjugo år sedan vi i teve fick se människor sitta och dingla med benen på murens krön medan villrådiga soldatpojkar stod nedanför med vapnen hängande i armvecket. En historisk vändning som i år, hösten 2009, visas upp i bild och skrift runtom i staden. Delar av Alexanderplatz är som en stor utställning som visar tiden före, under och strax efter murens fall. På bilderna är det åren runt 1990, och tron på framtiden är stark.

Men det är inte bara muren som avsatt spår i gatan. När man promenerar i Berlin trampar man titt som tätt på små fyrkantiga mässingsplattor som fogats in bland gatstenarna, vissa ensamma, andra i grupper om fyra, fem, ibland fler. På plattorna står namn, födelseår och när personen plattan vittnar om hämtats för att föras till Auschwitz, eller kanske till Theresienstadt.

Gemordet, står det. Mördad 1942, 1943, 1944.

Ofta är grupperna inte bara grupper av namn, vilka som helst. Namn och födelsedatum visar att det handlar om familjer. Föräldrar, barn och barnbarn.

Det är inget nytt. Vi vet det alla. Men på Berlins gator blir det påtagligt.

Går man Karl Liebknecht Strasse från Alexanderplatz mot Unter den Linden, kommer man snart till ett öppet område alldeles intill floden Spree. Stora gräsmattor, och det skulle kunna vara en inbjudande park om det inte vore så att det saknas blommor, träd och bänkar. Det skulle också kunna vara en, nej två, fotbollsplaner om det inte vore så att gräsmattorna lutar alltför mycket för bollsport. Endera laget skulle få ett elände med uppförsbacken hela vägen mot mål.

Så i stället för park eller bollplan är den öppna platsen, Slottsplatsen, en tömd yta som samtidigt bär något av Berlins historia i koncentrat. Grönområdet står liksom bara och väntar på att historien ska sätta fart igen.

På just den här platsen stod fram till femtiotalet Berlins slott, ett barockslott som hyst både kejsare och nationalsocialister. Slottet bombades, liksom så mycket annat, under kriget. Men till skillnad från andra byggnader med likvärdiga skador byggdes det inte upp igen, utan revs i stället av den nya regimen. Slottet var ingen symbol som passade det unga DDR. Så man sprängde, rev och byggde sedan upp Palast der Republik, som bland annat inrymde Volkskammer, det Östtyska parlamentet.

Det nya DDR-palatset, så långt ifrån barock man kan komma, var klart i mitten på sjuttiotalet. Men byggnadens historia blev kort. Genast efter murens fall upptäcktes att huset inte bara var fullt av historiska minnen från Öst, utan också av asbest. Så det blev till att sanera. Och saneringen blev grundlig. För bara ett par år sedan demonterades byggnaden helt, plockades ner bit för bit som om man kört historien baklänges. Reverse. Idag syns knappt ett spår av Palast der Republik. Det är nya tider. Nu ska Berlins slott byggas upp igen. Eller, ja, något ditåt. En replik. Play.

Bomber och asbest och politik. Berlin rivs ner och byggs upp.

Och nu är det val. På Alexanderplatz står två personer på ett lastbilsflak och sjunger "Störtas skall det gamla snart i gruset".

Och för en gångs skull har de rätt. För i Berling sker just det. Dagligen.