Tack och lov har vi den finlandssvenska musiksmaken och debattkulturen. Alltid lika pålitliga. Den här gången är det åbotrubaduren Tom Gardberg som i en insändare i Hbl (7/9) konstaterar att musikutbudet i Radio Vega är helt åt skogen, bokstavligt talat.

Inte helt överraskande anser skribenten att det spelas för lite finlandssvensk musik och för mycket "dunka dunka", ett begrepp som av allt att döma omfattar allting från Baccara och Beatles till Deep Purple. Nej, visor, spelmansmusik, schlager och dansbandsmusik ska det vara, dock inte pop och rock med finlandssvensk anknytning.

Därmed får Ekenäs-engelsmannen Paul Oxley hålla truten på Radio Vega. Tack och farväl också till Ville Pusa, ifall karlen gör allvar av sina planer att börja sjunga på utländska.

Själv vill jag gärna bryta en lans för den finlandssvenska körmusiken som, upprörande nog, nonchalerats i debatten. Ingenting är väl lika finlandssvenskt som körmusik, även om det bör sägas att det här gäller endast den egna kören (som ju alltid är bäst). Där kan man sen sjunga och tralla och – förutsatt att man är akademiker – sjunga snapsvisor och högljutt trakassera vanliga dödliga.

Inte konstigt att körmänniskor lever längre än andra, så roligt som de har.

Nåväl, man kan sympatisera med vissa av argumenten i den finlandssvenska evighetsdebatten. Varför inte i de regionala sändningarna plocka in lite mera lokalt producerad musik? Det kan väl inte skada och det finns att ösa ur. Till på köpet kommer Teosto-ersättningarna då de egna hemknutarna till fromma.

Men när dessa självutnämnda glädjedödare sedan går in för att helt freda Radio Vega från pop & rock, bara för att utvisa dunka dunkat till Radio Extrem, blir det tjatigt och djupt osympatiskt. Speciellt ifall man råkar vara en stackars allätare som gärna hoppar över skaklarna.

Och så denna underliggande världsbild och människosyn som i all korthet går ut på att har man fyllt trettio är det dags att börja bete sig som folk. Och skapligt folk lyssnar som bekant inte på dunka dunka. De spisar visor, läser en god bok, fixar till kräftskivor, seglar och är skitförbannade på Mikael Wiehe.

Här kunde man kanske dra en parallell till den politiska monokulturen (har inget med skidåkning att göra) i Svenskfinland: röstar du inte rätt har du alltid fel, vad du än tar dig till.

På tal om det noterar jag att handbollssäsongen nyligen kört igång. Handbollen har ett rykte om sig att vara den mest finlandssvenska av idrottsgrenar, men man börjar undra. De två senaste åren har mästerskapet gått till Riihimäki.

Så kanske krävs det faktiskt lite skärpning i leden. Mera kiva, mindre Abba, Tomas Ledin och Bruce Springsteen.

DRAMA
"Statsministern", Anneli Jäätteenmäkis uppgång och fall, TV 19/10
– Ifall det är någonting som vi finländare är dåliga på är det politisk drama, om det så gäller satir eller som i det här fallet, kallhamrad verklighet. Återstår att se hur man lyckas i Timo Harakkas och Antti Karumos Statsministern, ett verklighetstroget drama där centerhöjdaren A. Jäätteenmäki (Jonna Järnefelt) och de politiska svallvågorna anno 2003 står i centrum.

DRAMASERIE
"Oskyldigt dömd", Mikael Persbrandt skipar rättvisa, FST5 från 30/9
– Det blev förnyat kontrakt för straffrättsprofessorn Markus Haglund (Persbrandt) och hans unga adepter, ett gäng som specialiserat sig på att fria rättvisans offer. Inte sällan känns handlingen lättköpt och karaktärerna har inte mycket annat än kläder på kroppen, men rättvisa skipas och Persbrandt är kaxig som bara den.

TV-FILM
"Katyn", en polsk tragedi i regi av Andrej Wajda, TV1 29/9
– Tragedin i Katyn, i början av andra världskriget, är den främsta orsaken varför polacker och ryssar inte kunnat dra jämnt de senaste 60 åren. Här, i ett skogsparti intill den vitryska gränsen, föll 20 000 polska officerare och andra intellektuella offer för Stalins säkerhetspolis. I filmen ger den polska veteranregissören Andrej Wajda sin syn på händelseförloppet.