Riktigt internationellt har vårt land blivit först under de senaste två decennierna, detta tack vare resandet, tack vare grundskolans engelska, tack vare EU, internet och inte minst invandrande flyktingar och arbetssökande — orsakerna är alltså många. Själv hade jag hunnit upp i tonåren när jag för första gången var i utlandet, dagens ungdom får resandet med modersmjölken. Vi är numera otvivelaktigt internationella, åtminstone rent formellt, men är vi också taktfulla och toleranta kosmopoliter? Knappast!

Helsingfors beskrivs ofta idag som en metropol tolerant mot olika folkgrupper och minoriteter. Så kan det säkert te sig om man besöker stan och betraktar gatuvimlet ett par dar, men för Abdi, Mohammed, Sergej eller Sean som vistats några år i landet ter det sig annorlunda. Lika så för Lars-Erik som försöker klara sig på svenska och för Aslak uppe i Enare.

De olika minoriteternas rättigheter är inte alltid vad de kunde och borde vara, det må sedan gälla samer, finlandssvenskar, handikappade eller olika invandrargrupper. Hur många offentliga byggnader är egentligen handikappanpassade? Hur många myndigheter klarar på riktigt av att betjäna likvärdigt på svenska eller på de samiska språken och teckenspråk för att nu inte tala om ryska eller vissa andra av de vanligare invandrarspråken?

Inställningen till utlänningar präglas av kortsynt egoism. De är välkomna om de anpassar sig snällt, jobbar med de jobb som erbjuds, lär sig finska och/eller svenska, annars …

En lokalpolitiker från en mindre kommun i södra Finland där man tagit emot asylsökande invandrare lät förstå att kommunen inte kunnat ordna med undervisning för invandrarungdomarna, för de har fullt upp med att ordna undervisning för SINA EGNA, varav många är nyinflyttade (läs finländska nyinflyttade). Detta uttalande säger ganska mycket om de dolda, ofta omedvetna attityderna, även hos relativt toleranta, välunderrättade och välvilliga personer.

Vi har nog ännu en lång väg att gå innan vi kan betrakta oss som internationella kosmopoliter i egentlig mening. Den vägen går tyvärr över interna politiska motsättningar och konflikter. Det ser vi i de andra nordiska och europeiska länderna. Men det är en nödvändig väg — för alla andra leder till globalt krig och kaos, det har vi tillräckligt belägg för redan på basen av 1900-talets historia.

Vi finländare har hittills besparats från de värsta yttringarna av främlingsfientlighet, men det är mycket på grund av att utlänningarna är relativt få. Den dag när vi har lika många muslimer som finlandssvenskar behöver inte vara så avlägsen — då sätts vår tolerans på prov på riktigt.