– Jag minns det så väl. Det första fackliga evenemanget
var på hotellet i Keuru våren 1974. Där fanns en del folk och jag sade att jag kom
från Metallförbundet. Nu råkade det sig inte bättre än att det var namnet på det
dåvarande arbetsgivarförbun-
det, medan arbetstagarförbundet hette Metallarbetarförbundet. Jag råkade förstås ut
för både spott och spe. Det kändes förförligt genant för en första resans gosse.
Jag tyckte att hela gänget var fullt av småsjälar. Och faktum är ju, att inte är
facket helt befriat från förödmjukande detaljfixering eller besserwissermentalitet ens
idag. Det här är något jag tycker hjärtligt illa om, säger Timo Vallittu och
tillägger sedan skrattande att det kanske hade varit till fördel för facket om han då,
1974, hade slagit handskarna i bordet och lämnat tillställningen och facket för gott.
Inte sista fusionen
TEAM:s ordförande Timo Vallittu förutspår att samgången mellan Medieförbundet och
Kemifacket vid årsskiftet inte blir den sista etappen på fusionernas väg.
– Det sker nog samgångar än och det vore inget under om till och med
centralorganisationer gick samman. Organisationsstrukturerna har varit i gungning i flera
år och de fortsätter att förändras, förutspår Vallittu.
Det var ett politiskt beslut att sänka den stora TEAM-fusionen. Vallittu menar att
storfusionen skulle ha löst konflikten mellan Elektrikerförbundet och Metall om
förbundsgränserna. Om någon bransch inom ett förbund går från den ena sektorn till
den andra, är det inte en så stor sak.
När det stod klart att det inte skulle bli något av storförbundet TEAM gick
Medieförbundet ut med förslaget att brådskande utreda samarbetsmöjligheter. Det här
förbundet skapades enligt Vallittu ganska smärtfritt. Ekonomiskt och politiskt är det
frågan om två mycket likartade förbund. Dessutom hade förbunden redan en gemensam
föreståndare för arbetslöshetskassan. Förbunden har heller inte haft gränstvister
och ödesgemenskapen mellan tryckeri och papper förenar dem. Så kunde besluten fattas
snabbt, efter semestrarna, och bägge förbundens förvaltning klubbade beslutet utan
knog.
För närvarande råder en temporär stiltje beträffande förbundssammanslagningar,
för många förbund väntar med beslut till sina kongresser om ett år eller två, menar
Vallittu. Han sneglar lite mot Pappersförbundet, som både kemi och tryckeribranschen
skulle ha naturliga beröringspunkter med.
– Papper vore en naturlig kompanjon, för till exempel på annat håll i Europa
hör arbetarna i just de här branscherna till samma förbund. Men själva ligger vi lågt
för närvarande. Om andra förbund är intresserade är det bara att ta kontakt,
konstaterar Vallittu.
Stark yrkesidentitet
Till industrisektorns fackförbund hör redan nu många branscher vars arbetstagare har
en mycket stark yrkesidentitet. Både arbetarna i den grafiska branschen och skomakarna
har mycket stolta traditioner. Det finns också en sund yrkesstolthet inom glasindustrin
och oljeindustrin, liksom i många andra yrken i industribranscherna för hemmamarknaden.
– En stark yrkesidentitet är uteslutande en bra sak. Det fanns en tid när man
befarade att små branscher och yrken drunknar i stora förbund, men det gick inte så,
eftersom våra medlemmar är så starka och stolta i sina egna yrkesidentiteter.
Timo Vallittu är ändå bekymrad över att många viktiga yrken som bygger på
hantverkskunnande håller på att gå förlorade.
Sista inhemska kostymen
Kemifacket har deltagit i kampanjerna för inhemska varor. Nu börjar situationen i
branschen vara sådan att det är ytterst svårt att få tag på inhemska
konsumtionsvaror. Textilindustrins sits är säkert den mest hopplösa. Produktionen har
flyttats till närområdena, Karelen och Estland, men nu är trenden, enligt Vallittu, att
en allt större del av kläderna tillverkas i Asien. Kina är säkert en av de största
producenterna inom textilindustrin.
– Jag har den sista kostymen av märket Turo. Nja, närmare bestämt den näst
sista kostymen för män, tillverkad i Finland. Den allra sista hamnade i en vitrin. Det
är en fin kostym, säger Vallittu vemodigt.
– Det sys inga herrkostymer längre i vårt land. Damkläder tillverkar ännu
Virke och Nanso. Tillverkningen av glasflaskor har också upphört och inte ens Nokias
gummistövlar görs längre i Finland. Det sorgligaste är nog, att när dylik produktion
upphör kommer den aldrig mer tillbaka till vårt land.
Slit och slängkultur
Timo Vallittu minns sin barndom, då det var viktigt att kläderna skulle vara
hållbara, sitta väl och vara av god kvalitet. Nu nöjer sig konsumenterna med slit och
slängförbrukning. Om man får en t-skjorta för tre euro och den krymper i tvätten
eller förlorar sin färg, ja, då slängs den bort och man köper en ny. Snart är
världen full av engångsvaror, befarar Vallittu.
– Vår miljö kommer inte att stå pall för det här. Vi borde komma tillbaka
till en hållbar konsumtion, vilket både miljön och arbetarna skulle vinna på. Vi
slösar vansinniga mängder resurser om varorna inte håller, utan har en kort
förbrukningstid.
Om konsumenterna i högre grad skulle kräva kvalitativa och hållbara varor skulle det
kunna ge en chans till åt det finländska arbetet. När man fattar sitt köpbeslut borde
man vara mera intresserad av varans ursprung och tillverkningsförhållanden, understryker
Vallittu.
AINO
PIETARINEN
Översättning ASTRID NIKULA
