Ett starkt avtalssamhälle behövs också
framöver. FFC måste fortsätta vara en stark centralorganisation samt arbeta för att
den fackliga organiseringsgraden förblir hög och för en återgång till avtal på
trepartsbasis.
DET ANSER Lars Karlström, för första
gången ombud vid FFC:s kongress men med grundmurad facklig erfarenhet inom Metall.
– Den förra regeringen tackade nej till helhetslösningar men framtida regeringen
vill nog diskutera då det drar ihop sig. Om arbetsmarknadsparterna diskuterar ihop sig
blir situationen på arbetsmarknaden betydligt lugnare.
– Jag utgår från att SDP sitter i regeringen
efter valet. Det torde underlätta möjligheterna att sansat diskutera frågor som
pensionsålder, likalön, att avstå från att utnyttja invandrad arbetskraft med mera.
Karlström understryker att avtalen bör vila på en bra grund, med samstämmig syn på
exempelvis arbetslöshetsersättningar och omställningsskydd. Annars bär avtalen inte.
Lars Karlström
- 60 år
- Bor i Jakobstad
- Medlem i Metall sedan 1971
- Verktygssvarvare och
förtroendeman på metallföretaget KP-ServicePartner OY
- Sitter i FFC:s fullmäktige
- Första gången ombud vid FFC:s
kongress
|
VARFÖR HAR facket hamnat i —
som det verkar — en återvändsgränd?
– Kanske har vi gett efter lite för lätt men vägen ut ur gränden finns.
Personligen såg jag gärna att FFC var aktivare i olika frågor och tog egna initiativ.
Facket kritiseras i dag för att vara tandlöst, och det ligger något i det.
Egna initiativ behövs. Varför inte yrka på en återgång till principen sist in
först ut vid samarbetsförhandlingar.
– Unga behöver jobb så det här är lite tveeggat. Men det är inte bra att
åldern är avgörande som nu, att 50-plussare får gå. Det drabbar hårt dem som inte
har åldern inne för pensionsslussen men inte heller är attraktiva på arbetsmarknaden
vid fyllda 50.
Samtidigt ordas det högt och ljudligt om att människor bör arbeta högre upp i
åren.
– Det här är en ekvation jag inte får ihop.
LOKALA AVTAL behövs också, för frågor
som inte passar in i avtalslösningar på riksplanet. Det kan handla om flexiblare
arbetstid för skiftesarbetare, speciellt för småbarnsföräldrar, men också till viss
del om löneuppgörelser. Karlström pekar på Metalls löneklassificeringssystem PARAKE
som bland annat innehåller personliga delar.
Lokalt kan också diskuteras möjligheten att dela på jobbet. Deltidspension då man
kommit upp i 60 känns bra, säger verktygssvarvaren Lars, själv med 40 år i
arbetslivet.
OPTIMISM eller österbottnisk envishet,
men Lars Karlström tror starkt på ett enda framtida storförbund för industrin även om
TEAM-projektet sköts i sank på Metalls kongress.
– TEAM hade gett mycket positivt som bättre fackanslutning, större möjlighet
att stöda små arbetsplatser men också exportindustrin. Och Jakobstad hade fått en så
stor fackavdelning att vi kunnat anställa en egen ombudsman.
Finns det då solidaritet nog fackförbunden emellan att skapa ett enigt och ännu
starkare FFC? Karlström skakar på huvudet, han har inte insyn nog att avgöra om det
existerar en tävlan mellan förbunden.
– Kollektivavtalen är i många fall lika till 80–90 procent så det ska väl
inte vara omöjligt för FFC-förbunden att ställa upp gemensamma avtalsmål för
exempelvis arbetstidsförkortning.
TEXT INGEGERD EKSTRAND
FOTO ESA MELAMETSÄ
Överenskommelser ger
bästa slutresultat
– Jag uppskattar gemensamma överenskommelser, då når man det bästa
slutresultatet.
På arbetsmarknaden
behövs överenskommelser på alla nivåer, från arbetsplatserna till
arbetsmarknadsorganisationernas och statens trepartsavtal,
säger Leila Tilvis.
LEILA TILVIS BEKLAGAR att
trepartsförhandlingarna inte har fungerat på bästa möjliga sätt under senare år.
Situationen har förändrats när centraliserade
inkomstpolitiska avtal inte längre görs. För arbetstagare med låg lön var de inkomstpolitiska avtalen bra, då de ofta
innehöll så kallade låglönepotter.
– Jag hoppas att FFC i framtiden samordnar förbundens
kollektivavtalsförhandlingar mer än vad som sker idag.
Man kunde till exempel i enad front driva likalönsprincipen.
I FFC:s målprogram som ska behandlas på kongressen har man skrivit in ett
mål om att minimilönen enligt kollektivavtalen ska var 1 800 euro senast år 2016.
Leila Tilvis tycker att det är ett bra mål, trots att minimilönen kunde vara ännu
högre.
– Det här är ett bra exempel på en fråga där FFC:s fackförbund kunde förena
sina krafter.
Leila Tilvis
- 47 år
- Bor i Tammerfors
- En period i FFC:s fullmäktige,
PAMs kandidat för en andra period
- Deltar andra gången i FFC:s
kongress
- Förtroendeman sedan 2000
- Sedan 2003 huvudförtroendeman
för alla Citymarketbutiker i Finland
|
LÅGLÖNEARBETARNA inom
handelsbranschen är den grupp Leila Tilvis representerar. Hon
säger bestämt att lokala löneavtal, vilket arbetsgivarna har föreslagit, inte
åtminstone passar inom handelsbranschen, och att det inte heller i framtiden finns någon
orsak till sådana avtal.
– Alla försäljares arbete är lika värdefullt. Jag förstår inte hur man på arbetsplatsnivå kan avtala om större
förhöjningar för en grupp än för andra.
Tilvis anser att man inte under några som helst omständigheter får komma överens om
lägre löner än vad som är minimi i kollektivavtalet.
– I vår bransch är lönerna redan så låga och deltidsarbete så vanligt att
folk har svårt att klara sig.
Jag kan
inte tänka mig att förhandla om en överenskommelse där kollektivavtalsenliga löner av
någon orsak sänks.
Det hårdare klimatet i arbetslivet syns också när man ska komma överens om olika
saker.
Tidigare kunde man till och med
göra muntliga överenskommelser som höll. Nu måste allt sättas på papper och ofta tar det lång tid att nå enighet.
Enligt Leila Tilvis erfarenhet är arbetsgivarpartens vilja till överenskommelser, som
är bättre än kollektivavtalet, i praktiken nästan obefintlig.
– Det är inte frågan om förhandlingar, utan diktat.
Nuförtiden verkar det som om man måste bryta arm om nästan allting med
arbetsgivarparten.
DET ÄR NU ANDRA gången som Leila Tilvis
deltar i FFC:s kongress.
För fem år
sedan tog hon i ett anförande upp frågan om att rätten till lön då man är hemma med
ett sjukt barn höjs till 12 år.
– Lauri Lyly bad då att få mitt förslag via e-post och det har senare
tagits upp som ett mål för FFC.
Det var
ett bevis på att man också på gräsrotsnivå kan påverka och att budskapet når ända
fram till centralorganisationen.
Leila Tilvis säger att ett fungerande avtalssamhälle nu och i framtiden bygger på
samarbete och inbördes förtroende.
Att
det sedan genomförs är i stor utsträckning en viljesak.
Men olika nätverk och påverkan via dem blir allt viktigare.
– Det behövs täta nätverk mellan arbetsplatserna och förbunden och FFC och de
ska fungera i bägge riktningarna, betonar Leila Tilvis.
TEXT PIRJO PAJUNEN
FOTO PETRI LAITINEN
Löntagaren 17.5.2011 nr
3/11
