 Landsvägens
riddare
 Alla vi som bilen svikit på en ödslig väg mitt i
kolmörka ingenstans vet hur befriande det känns när vägtjänsten dyker upp.
Åbobon Teuvo Rauhanen är en av dessa
landsvägsriddare. Han har haft vägtjänst som hobby i trettio år. Den blev också hans
mentala räddning den dag han fick gå från jobbet som kontorsmaskinförsäljare.
- Vägtjänstens grabbar tyckte jag
skulle ta några förtroendeuppdrag inom Autoliittos Egentliga Finlands distrikt, så jag
hakade på. Och sanningen att säga hade jag nog inte klarat arbetslösheten utan deras
uppmuntran, det är jag övertygad om nu när jag har perspektiv på historien.
Sju år var Teuvo arbetslös innan han
gick över på arbetslöshetspension. Han höll kvar sitt medlemskap i Tekeri, som han
bara har gott att säga om. Nu är servicefacket PAM Teuvos hemvist, och han tänker
hänga med så länge han får.
Inom Autoliitto tituleras han
distriktschef, men alltjämt handlar det om en oavlönad, och numera också heltids,
hobby. Systemet med frivillig vägtjänst är för övrigt ganska så unikt i världen.
Teuvo fungerar som distriktets
idéspruta, han samarbetar med avdelningarna, driver Autoliittos intressen och gör pr
för vägtjänsten. Men bli inte förvånade om det är han som dyker upp när din bil
sackat ihop. Åbo dejourerar varje veckoslut och förstås under större helger, och Teuvo
har jour regelbundet. Och vem vet, kanske turerna blir tätare.
- Autoliitto har planer på att utvidga
vägtjänsten att täcka alla dagar, men om och när det blir verklighet vet jag inte,
förtäljer han.
När Teuvo började sin bana inom
vägtjänsten var fordonen ännu så konstruerade att en bilintresserad Medelsvensson
förstod sig på dem och kunde fixa ett och annat. Idag är det annorlunda. Det ska dator
till för att lokalisera felen.
Men man behöver inte vara bilingenjör
utrustad med bärbar dator för att rymmas med i vägtjänsten. För att få
vägtjänstens personkort krävs intresse att hjälpa och kunskaper i första hjälp.
Inget annat.
- De flesta av oss har inte desto mera
att göra med bilar i det civila. Bilmontörer får väl nog av plåtlådor i sitt
vardagsliv, skrattar Teuvo.
Vägtjänstmänskorna är ändå inte
helt ute när det gäller att förstå sig på bilmotorers själsliv och de får nog
igång en och annan motsträvig bil. Men eftersom de "begripliga" bilarna
börjar höra till undantagen satsar vägtjänsten i stället allt mer på personlig
service. Nödställda får hjälp med att hitta bogserfirma, servicestationer och annan
väsentlig kunskap.
- Vi är ändå inga poliser och ger
inte juridiska råd eller skäller ut drullar. Här är det diplomati som gäller,
understryker Teuvo. Ja, han vet ju så väl hurudan kalabalik det kan bli på landsvägen
när två finländare krockat och den ena råkar kalla den andras bil för rostholk –
hur sant det än må vara.
På vägtjänstens lista över
utför-inte-åtgärder finns också bogsering.
- Bara om den söndriga bilen är i
vägen för trafiken eller står olämpligt drar vi den till säker plats, förklarar
Teuvo.
Vägtjänsten är inte heller gratis,
såsom den varit någon gång. Hjälparna har rätt att debitera kilometerersättning
enligt officiell reseersättningstaxa. De får också skriva räkning på reservdelar.
Den orangefärgade skylten på biltaket
- hjälparna kör mestadels med sina egna bilar - signalerar att vägtjänsten står till
tjänst. När skylten är riggad är landsvägsriddarna skyldiga att självmant stanna och
erbjuda hjälp om de upptäcker en nödställd. Med risk för att klampa in i delikata
situationer, skrattar Teuvo och får rosor på kinderna, för han tänker särskilt på
ett ungt par på en busshållplats en gång…
CAROLA ISAKSSON
Löntagaren 5.2.2001 nr
1/01 |
