 Elitismen mitt ibland
oss
 Det handlar inte endast om Björn Wahlroos, mannen som i
tiden vände ryggen mot
stalinismen och fann sin nya hemvist i den nyliberala elitismen. Nåja, egentligen är det
inte så överraskande, också stalinisterna hade ju för vana att idiotförklara alla
andra.
Vad värre är; jag har redan länge
anat att även vår politiska ledning håller på att fjärma sig från den sunda nordiska
välfärdsidén. Min misstanke har blivit bekräftad på sistone genom uttalanden av
centrala regeringsmedlemmar. Elitismen, nyliberalismen och socialdarwinismen vinner viktig
politisk terräng.
Den renlärigt nyliberala elitisten
struntar naturligtvis
i den stora massan
Den nordiska idén är som bekant en
politisk och ekonomisk tillämpning av "en ann’ e så go som en ann’".
Här finns inget rum för elitismen. Alla bör ges rätt till mat och husrum, hälsovård,
utbildning och kulturtjänster ss. allmänna bibliotek och etermedia. Och naturligtvis:
alla bör fritt få säga sitt, på gott och ont — även elitisten.
Det var den berömde och färgstarke
militären, biologen och anarkisten Krapotkin som i tiden vågade ifrågasätta
darwinismen, dvs. läran om att de starkaste individerna överlever och för släktet
vidare mot ljusare tider.
Han menade i stället att det var
grupper med god samarbetsförmåga som överlevde. Jag är benägen att hålla med honom.
Darwinismen leder till ett osäkert, på egoism och misstro baserat rättegångssamhälle,
där ingen trivs. I en verklig krissituation kollapsar ett sådant samhälle, varför
skulle en egoist försvara något som tillhör andra. Darwinismen vann emellertid gehör
speciellt inom den engelskspråkiga samhällsvetenskapen. Det är den vägen som elitismen
nu återkommer, som ett försvar för egoistiska rikemansdrömmar.
Den renlärigt nyliberala elitisten
struntar naturligtvis i den stora massan. När en sådan person någon gång ändå
bemödar sig med att rättfärdiga sin elitposition, baserar den sig dels på just på
darwinismen, dels på den sk. brödsmuleteorin och dess olika varianter.
Den sistnämnda, antyddes också av
finansminister Niinistö helt nyligen. Den går ungefär ut på att det är bra att de
rika blir (mycket) rikare, för då blir alla andra också (lite) rikare. Beviset kommer
av att de rika köper tjänster och varor som de fattiga producerar. Vad man glömmer att
tillägga, är att inkomstklyftorna ökar, och att de rikas lyxliv i slutändan bekostas
just av de relativt sett allt fattigare löntagarnas billiga arbete.
Vidare anfördes att optionsinkomsterna
är inkomster som de rika får av andra rika företrädesvis i USA. De betalas kanhända
inte av andra finländare. Finansministens elitism är näst Wahlroos’ d:o en av de
mest glasklara: han tror att vi andra är stockdumma.
De rika i USA har inga som helst skäl
att av ren vänlighet subventionera de rika i Finland.
Tvärtom räknar de förstås med
vinstandelar från finska företag. De har tjänat en hel del redan, och räknar med att
tjäna ännu mera i framtiden.
Det är enkelt. Optionsvinster och
övrig kapitalinkomst till de rika ska slitas loss av finska löntagare som i stället
får mindre i handen. Detta alldeles oberoende om den rike råkar bo i Grankulla, Vanda,
Monaco, Singapore eller New York. Så det så!
Mikael Forss
Löntagaren 5.2.2001 nr
1/01 |
