 
Riskabel kolumn
 Det absolut sämsta sättet att börja en kolumn är att
börja grubbla på hur det är att skriva kolumner.
Ett nästan lika effektivt sätt att ta
kål på läsarens intresse är att kolumnisten berättar om sina egna eller sina
släktingars ointressanta privata angelägenheter.
Ute i stora världen är kolumnisten -
eller krönikören - det finaste som finns i medievärlden. Varje ung journalist drömmer
om att i en stor tidning få tycka fritt om saker och ting, t o m med sin nuna bredvid
rubriken.
Å andra sidan klarar sig ingen tidning
med självrespekt utan sina stjärnkolumnister som tycker till med jämna mellanrum. Få
väntar sig att kolumnisten säger något nytt eller fräscht. En pålitlig kolumnist
stärker läsarnas fördomar. Läs våra tidningar och ni inser vad jag menar.
Här kommer alltså jag, er nya
kolumnist och tyckare. Skyll inte på mig, skyll på chefredaktören som får bära allt
ansvar. Detta var hans idé.
För många många år sedan (nu kommer
det här med mig och familjen) råkade jag tjuvlyssna när några småpojkar skröt med
sina pappors bravader. Någon hade jättefin bil, någon var stor chef. Men vinnaren var
den lilla rackare som slog fast: "Min pappa får betalt för att han är elak mot
människor." Pojken var min son.
I mitt tidigare liv som journalist har
jag skrivit ett antal kolumner, ofta mer eller mindre elaka, det måste jag medge. Sonen
hade sina orsaker till att vara stolt.
Vad är då problemet? Kan jag inte
helt enkelt fortsätta att vara elak, ironisk, giftig? När spaltens rubrik är
"brobyggare" och spaltsnickaren jobbar som finsk diplomat och kulturtjänsteman
i Sverige, kan man emellertid inte skriva hur som helst och om vad som helst.
Tänk bara vad jag som republiken
Finlands representant i kungadömet Sverige inte kan skriva om! Förr i världen brukade
jag håna monarkier och monarkister. Aamulehtis kolumnist (där ser ni, vi är bröder och
systrar...) skrev för några år sedan att Suominen är en av de sista sextitalisterna
som orkar tala illa om de kungliga. Jag hade undrat vad man borde göra med dessa
människor när det inte mera är civiliserat att avrätta de blåblodiga. (Mitt förslag
var att helt privatisera och kommersialisera det hela och bespara våra republikanska
statsmän från att umgås med de krönta huvuden.) Men vad har hänt: den samme Suominen
har suttit på kungliga middagen på slottet, med kommendörstecken av Nordstjärneorden
hängande kring halsen.
Alltså: inte ett ord om de kungliga.
Självklart är att en finsk diplomat
inte kan driva med värdlandets politiker, som man tidigare fritt fick håna. Och man
måste å tjänstens vägnar vara mycket vänlig mot alla medie- och kulturmänniskor. Att
le som en krokodil är en färdighet som inte är så lätt att lära sig på äldre dar.
Hur har den elaka Suominen hållit sig
i skinnet? Ja, redan första hösten i Stockholm krävde några goda borgare att det
anstötliga kulturrådet omedelbart borde hemkallas. Och varför? Han hade i ett slutet
sällskap talat illa om Runeberg! Han hade sagt att Fänrik Ståls sägner är det
falskaste man har skrivit i Finland. Och brottet läckte till Svenska Dagbladet. Skandal!
Plötsligt hade jag fått flytta hundra år tillbaka i tiden.
Skratta inte, varnade en
diplomatkollega, detta är allvarligt!
Tack och lov avrättar man i vår
civiliserad värld varken monarker eller blasfemiska tjänstemän. Men att skriva kolumner
kan vara riskabelt.
Kära läsare, trevligt att träffas.
Nästa gång börjar jag tycka.
TAPANI SUOMINEN
Löntagaren 5.2.2001 nr
1/01 |
