 Attac
måste tas på allvar
 Det låter som inledningen till ett fältslag: Attac!
Förkortningen är i sig genial i sin
slagkraft: vem skulle bry sig om en organisation som gick ut i offentligheten med det i
tidningsrubriker omöjliga namnet Association for the Taxation of financial Transactions
for the Aid of Citizens? Men så lyder alltså det officiella namnet på dagens hetaste
folkliga rörelse, betraktad med lika delar förskräckelse och nyfikenhet av det
politiska etablissemanget.
Attac är från början en
ensaksrörelse, som koncentrerat sig på att förespråka den så kallade Tobinskatten, en
avgift på finansiella transaktioner över nationella gränser. Det är i och för sig en
tanke som många inom de etablerade partierna också kan omfatta, även om den ter sig
utopisk att genomföra i praktiken. Inte heller kravet på att avskriva de fattigaste
ländernas skulder möter något större motstånd; de skulderna betalas ju ändå aldrig.
Alla någorlunda insiktsfulla politiker vet att växande ekonomiska klyftor är ett av de
största hoten mot världsfreden. Det kontroversiella är när perspektivet vidgas till
att omfatta kritik av hela den globaliserade frihandelsekonomin som tidsfenomen. Och när
udden riktas mot den nyliberalism som i allt högre grad dikterar samhällsutvecklingen.
Paralleller har dragits mellan Attac
och 1960-talets politiska uppror med Vietnamrörelsen som kulmen. I båda fallen handlar
det om protest mot ett stagnerat politiskt system, där egoism och materiell fixering
blivit alltings mått. Men där 60-talet framför allt var ungdomens årtionde tycks det
tidiga 2000-talets proteströrelse förena generationerna. När den svenska grenen av
Attac bildades i början av januari fanns påfallande många pensionärer med i ledet vid
sidan av tjugoåriga entusiaster. En färsk gallup visar att Attacs ivrigaste anhängare
är medelålders män. Och tydligt är att veteraner från studentrevoltens dagar vädrar
morgonluft. Gamla vänsteridealister har plötsligt vaknat upp ur sin desillusion. I den
första styrelsen för Attac i Sverige samsas medvetna ungdomar med en före detta
socialdemokratisk riksdagsledamot och en professor i fredsforskning.
Det finns en tydlig social beställning
på en utomparlamentarisk kraft, som i solidaritetens namn verkar över nationella och
politiska gränser.
Attac är till sin grundsyn en fredlig
organisation. Det stora problemet blir att neutralisera de extrema och militanta krafter
som lurar bakom varje proteströrelse, antingen det handlar om penningströmmar eller
djurens rättigheter. Vem gör avvägningen mellan idealism i humanismens namn och våldet
för dess egen skull? Här måste strategin bli tydligare om man vill undvika anarki
eller, i värsta fall, ren terrorism.
Det är intressant att studera
etablerade politikers sätt att bemöta Attac. I motsats till 60-talsstämningarna saknas
nu all vilja till konfrontation. Statsminister Göran Persson, som lyssnar intensivt till
rörelser i tiden, inbjuder rentav till diskussioner. Dialog lyfts fram som en arbetsmetod
när Sverige är ordförandeland i EU. I Svenskfinland profilerar sig sfp:s
partisekreterare Peter Heinström överraskande genom att välkomna Attac, där han tror
att många partimedlemmar kan engagera sig.
En utomparlamentarisk rörelse som
snabbt kramas till döds av etablissemanget? Onekligen kan man få den bilden. Men lika
gärna kan det hela ses som en delseger för Attac redan i initialskedet. Det är länge
sedan en alternativ röst fått en sådan genomslagskraft i samhällsdebatten. Och för
första gången möter vi nu en politisk rörelse som suveränt utnyttjar nätet som
kommunikationskanal. Det innebär en snabbhet i agerandet som förstärker intrycket av de
politiska partierna som relikter från en svunnen tid.
Det finns all anledning att ta Attac
på allvar.
Gustaf Widén
Löntagaren 5.2.2001 nr
1/01 |
