Vad jag alltså försöker säga är att filmhistorien inte började med George Lucas "Stjärnornas krig". Och att svartvita filmer inte nödvändigtvis saknar färg och lyster bara för att paletten i sig är mera anspråkslös (sällan har väl den amerikanska populärfilmen visat upp en motsvarande färglöshet som idag).

Det absurda är att utvecklingen mot det snävare filmperspektivet tagit fart i en situation då den stora allmänhetens tillgång till film — tack vare teve, video och satellitkanaler — är bättre än någonsin.

De stora (läs: äldre) pojkarna brukar ibland skylla felet på nedkörningen av reprisbiograferna och filmklubbarna, dessa forna folkuniversitet där man svårligen lyckades undgå klassikerna och de stora mästarna.

Lika väl kunde man väl hävda att historien blivit "oattraktiv" i största allmänhet. Det som gäller är här-och-nu-stuket, vilket betyder att allting som bromsar upp farten är av ondo. Varför blicka bakåt när man kan köra full fart framåt?

En annan sak är ju sen att televisionen, som mer eller mindre ofrivilligt ärvt filmklubbarnas och biografernas roll som det filmhistoriska ymnighetshornet inte sällan fuskat bort sina trumfkort. När man inte förlagt visningarna till morgon, natt eller midsommarafton — av rädsla för annonsörernas och den stora publikens hämnd — har man helt kallt struntat i filmernas visningsformat. Det vill säga med våld klämt in storstilade cinemascope-spektakel i tv-rutan. Och så vidare. Med mera.

Inte för att jag har för avsikt att slå knockout på den finska televisionen på den punkten. I det stora hela har man (läs: Rundradio-kanalerna — som till trafikminister Heinonens förtret har den dåliga smaken att inte bryta av filmerna med reklam) gjort ett hyfsat jobb när det gäller att damma av filmhistorien.

Tror ni mig inte, så öppna dumburken i sommar när ettan bullar upp med filmserier av såväl Charles Chaplin som Billy Wilder — två av 1900-talets giganter på populärkulturens område.

Måhända är Chaplin bäst känd som den tokroliga om än sorgmodiga luffaren som med sin blotta närvaro vänder upp och ner på omgivningen. Men som hans främsta långfilmer — såsom "Stadens ljus", "Moderna tider" och "Diktatorn" — visar, är Chaplin också en humanist och civilisationskritiker av rang. Odödlig är han ju också. Milt sagt.

Chaplin-kalaset, som börjar den 10 juni, firas elva söndagar i rad! Däremellan spanar vi in Billy Wilder, den amerikanska 50- och 60-tals komedins vassaste lirare. Marilyn-örhänget "Some Like It Hot" kan ni glömma; däremot får vi bl.a. se bitterljuva "Ungkarlslyan" samt "Ett-två-tre" som tar avstamp i kalla krigets Berlin.

Så vi inte helt förlorar oss i filmhistorien är det skäl att nämna åtminstone ett färskt namn: iraniern Abbas Kiarostami, vars filmer visar upp ett mera mänskligt Iran, bortom den religiösa fundamentalismen och andra fanstyg. Se och lär.

Krister Uggeldahl

RADIO
Barnprogrammen på Radio Vega
– hatten upp för Rundradio-folket som hade kurage nog att ställa sig på bakhasorna när ledningen försökte banta ner småbarnsprogrammen. Nu är det vår tur: att lyssna, heja och visa att striden inte var förgäves.