– Förra gången det statliga pensionssystemet revs upp, i mitten av 1990-talet, sögs vi ordentligt in i propellervirvlarna. Lika dränkta tänker vi inte bli den här gången, säger han.

Mäkinen, 59, säger att talesättet om statens tunna bröd fortfarande håller streck.

– Om man i hela sitt arbetsliv har sugit på ramarna och inte ens som pensionär kan få annat än små smulor i handen så kan vi som förbund helt enkelt inte acceptera det.

Mäkinen är inte överhuvudtaget inspirerad av den pensionsreform som FFC har drivit på och förhandlat fram. Han misstänker t.ex. att den sänkta tröskeln för att samla pensionspoäng, från 23 till 18 år, mest blir en tom bokstav också inom de FFC-organiserade yrkena.

– Den nya modellen, där man beräknar den totala arbetsinkomsten som grund för pensionslönen, strider mot den brett omfattade strävan att favorisera långa och för arbetstagaren motiverande arbetskarriärer.

I arbetsgivarens tjänst

Tullförbundet med sina 1 500 medlemmar hör i likhet med de FFC-anslutna fängelsetjänstemännen och sjöbevakarna till den lilla grupp av förbund, vars ordförande sköter sitt fackliga uppdrag på fritiden.

I motsats till vad som är normalt inom facklig verksamhet sitter Tullförbundets ordförande på Tullstyrelsens huvudkontor vid Skillnaden i Helsingfors. Han får sin lön från tullen och bara en symbolisk ersättning från sitt förbund.

Mäkinen har, i likhet med sin föregångare, en befattning vid tullen där han har hand om de anställdas sociala angelägenheter. Titeln är tullöverinspektör men han arbetar som biträdande socialchef.

– Det som mitt skrivbord upptas mest av handlar om tullarnas arbetsförmåga, rehabilitering och hälsa, förklarar Mäkinen.

Alltid på spelplan

Åtminstone hittills har inte arbete och kapital, om man kan säga så i samband med tullverket, kommit på kollisionskurs med varandra, menar Mäkinen.

– Konflikter i likhet med gränsbevakarnas har vi inte haft. Tvärtom har vi en exceptionellt god anda här. De anställda blir hörda och respekteras och någon återvändsgränd har vi aldrig hamnat in i.

– Vi delar också åsikten att de anställdas helhjärtade representation och närvaro på spelplanen är till fördel för verket.

Som ett exempel på samarbetserfarenheterna nämner Mäkinen lönesystemet som bygger på vad de olika arbetsuppgifterna förutsätter. Tullen var det första statliga verk där systemet drevs igenom, det skedde för tre år sedan.

– Fastän vi arbetade med reformen av lönesystemet i vårt anletes svett låste sig inte förhandlingarna en enda gång.

Allt är inte guld som glimmar

Det finns en myckenhet av tradition i de goda relationerna mellan tullarbetsgivaren och verkets anställda. Förtroendet ökas givetvis av att arbetsplatserna är säkra, något man bara kan drömma om i de flesta andra branscher. Relationerna blir inte sämre av att tullverket kammar hem 50 miljarder mark till statskassan varje år och att det inte behövs mer än 2 400 anställda för den bravuren.

Ändå är inte allting guld i tullexistensen heller.

I mitten av 1990-talet, när landet gick med i EU, låg hela verkets existens i vågskålen. Då övervägde man t.o.m. på allvar att låta gränsbevakningen sköta hela tullverksamheten på sidan om, och också Tullförbundet stod på barrikaderna med gränsbevakarna mot sig.

Nu har tullens position stabiliserats och dess nödvändighet ifrågasätts inte längre, i all synnerhet inte när det gäller landets södra och östra gräns.

Tärande arbetskraftsbrist

En annan misslägenhet som tär på tullövervakningen och förbundet är den närapå kroniska bristen på arbetskraft. Förbundet har i resolution på resolution ropat på nytt folk.

Senast påtalade förbundets representantskap skarpa ordalag tullpersonalens ökade arbetsbörda och det tilltagande ensamarbetet i svåra och farliga uppdrag. Förbundet motiverade arbetskraftsbehovet också med det tillspetsade narkotikaproblemet och blir sannspått: antalet knarkbeslag fördubblas i år jämfört med år 2000.

Förbundet beräknar att branschens mansarbetsår har minskat med över 100 under 1990-talet.

Då man i övervakningsuppdragen har kontinuerligt treskiftsarbete behövs det sju människors arbetsinsats för att få ihop ett mansarbetsår. Det betyder i ren matematik att övervakningen har en underbemanning på flera hundra personer.

– Läget underlättades lite grand när vi år fick in nytt folk, knappt 30 personer, från vägverket. I nästa års statsbudget finns 40—50 nya tjänster..

Tullförbundet organiserar en kvalificerad majoritet eller drygt 2/3 av verkets anställda och de arbetar framför allt inom övervakningen. Tjänstemännen inom verkets skatteavdelning hör till det FTFC-anslutna Tulltjänstemannaförbundet och till Tullverkets samarbetsgrupp som hör till Akava.

För något år sedan försökte man på allvar slå samman förbunden men försöket stupade till sist.

– Nu ligger planerna på ett gemensamt fackförbund och pyr, men är inte på dagordningen. Det går nog också med tre förbund, trots att det brister i synergi. Jag ser inte rim och reson i splittrade organisationskrafter.

Brottats vid östgränsen

Ari Mäkinen är född i Åbo och har arbetat 37 år i tullens tjänst. På övervakningssidan finns knappast en arbetsuppgift som han inte utfört.

– Chaufför, tullövervakare, chef för specialövervakningen, tullkriminalinspektör, räknar han upp skedena i den karriär som började i Raumo 1964.

För åtta år sedan, då EU var på kommande och föreföll att minska tulluppdragen i en godshamn av Raumos kaliber, styrde Mäkinen kosan österut till Vaalimaa, där han bytte lastkranar mot bilar och godset mot människor.

– Utan att på något sätt ringakta tullövervakningen någon annanstans i landet kom jag ändå ur askan i elden i Vaalimaa och Nuijamaa. På tullstationerna vid östgränsen är arbetet nog det mest mångsidiga i hela landet. Där är den för branschen typiska känslan av att arbetet aldrig blir färdigt allra störst.

– När man under de bästa veckosluten, mellan torsdag och lördag, fick spola ner 4 000 liter turistbrännvin i avloppet och ur kassarna gräva fram tusen extra tobakslimpor, fick det också en så här pass härdad tullman att dra efter andan.

EERO KOSONEN