Det urbana, akademiska och delvis teoretiskt grundade natur- och djurskyddet i olika skepnader möter landsbygden och den verklighet, den kamp för överlevnaden som omger folket som bor där. I vargens fall kommer det fram vittnesmål om rivna får och rädsla för att bli angripen.

Nu är det förstås ett faktum att sannolikheten för att någon människa ska bli dödad av en varg är mikroskopisk, och att det är väldigt mycket farligare att sätta sig i bilen och köra till jobbet längs allmän väg än att gå i skogen. Men så fungerar inte känslostyrd debattlogik. Det är alltså inte detta det gäller, egentligen.

Hur det än är så är de ständiga kulturkrascherna bevis för att något är snett. Än gäller det pälsfarmningen, än laxfisket, än vårjakten. Myndigheten och folket tycks tala olika språk helt enkelt. Problemet är att den urbana grönfilosofiska teorin sakta smyger sig in i myndigheten, via alla partier, inte enbart de gröna. EU har förvärrat problematiken med sina detaljinstruktioner.

Detta leder till en hel del konstigheter. Låt mig för enkelhets skull betrakta den offentliga myndigheten som en enda kropp, vilket den förstås inte är i verkligheten med sina otaliga ministerier, byråer och enskilda tjänstemän.

Lite proportioner alltså: Hur kan det komma sig att myndigheten månar om några stackars vargar samtidigt som den ger sitt indirekta tillstånd att fortsätta med massiv förorening av luft och vattendrag?

Pälsfarmningen är ständigt i skottlinjen för olika politiska och "aktivistiska" attacker, medan behandlingen av slaktdjur ständigt tillåts utvecklas mot allt större, mera industrimässiga och "odjuriska" förhållanden.

Hur kan det komma sig att myndigheten sätter stopp för all byggnation på vissa områden "av musealt intresse", samtidigt som den alltjämt tillåter massiv erövring av naturen för golfbanor och skidbackar för att nu inte tala om alla de asfaltöknar som följer riktig näringsverksamhet i spåren.

Är det kanske så att vargen och havsörnen, precis som gamla byggnadsmiljöer främst tjänar myndigheten som mannekänger och skyltfönster. Vargarna Noppe och Ursa blir ett slags Potemkin-kulisser. Man kan säga till Jeanne i Paris, Tom i London eller Ingela i Berlin: "se hur fint vi sköter detta med hållbar utveckling i EU-Finland! Vi vill gärna vara ert rekreationsområde och vilddjurspark!"

Men så handlar det också om prestige, hög prestige. Om EU ska detaljstyra och förbjuda snuset och vårjakten så får det bli så. Finland ska ju vara bäst i klassen — endast sex laudaturer är gott nog. Fast ändå går det ju nog för sig att radikalt sänka brännvinspriset med katastrofala följder för folkhälsan.

Kanske det rent av hade varit klokare med tanke på folkhälsan om man gjort precis tvärtom: höjt brännvinspriset och delat ut gratis "General Portion" (ett välkänt snusmärke) till alla rökare för skatteintäkten! Nå, jag är ju endast en nationalekonom utan särskild kunskap i vare sig folkhälsa eller myndighetspsykologi, men man kan ju ändå undra.

Men nu tillbaka till temat. I de storskaliga, storstora prestigesammanhangen kan riktiga landsbor och deras intressen lätt komma i kläm. Ändå är det skäl att minnas att många av dessa landsbor följer en enkel och fin livsstil som betydligt mindre belastar naturen än den övervägande urbana konsumismen.

Lite konsekvens, lite mera koordinering och lite sinne för proportioner skulle inte skada i det utvidgade EU.