Själv känner jag mig snarare som en jänkkare — i ett
populärkulturellt hänseende. Det torde inte vara särskilt populärt, åtminstone inte
om vi ser till den kulturella eliten, som i tid och otid skriker sig hes över den
amerikanska (populär)kulturens allmänna taskighet.
I färskt minne är "Framom främsta linjen"-murarna, som sällan missade en
chans att påpeka att det minsann inte är fråga om någon "Hollywood"-film.
Fan anamma! kontrade Husis-kritikern Hans Sundström, med hänvisning till den milt sagt
stolta tradition som den kaliforniska drömfabriken har på krigsfilmens område.
Det vet också filmmakarna, garvade som de är, men nu är det ju inte första gången
som parveln åker ut med badvattnet. Själv var undertecknad (läs: filmkritikern KU) med
om en lite liknande episod när en insändarskribent på Hbl:s debattplank ifrågasatte
tidningens sätt att lyfta fram allehanda "vålds- och sexfixerade"
skräpfilmer.
Författaren hade en poäng, den att det ibland är klokt att ligga lågt med
bildsättningen, men i övrigt kände jag mig manad att protestera mot den
urskiljningslösa Hollywood-luggningen. Även om jag kan förstå också den biten.
Faktum är att nivån på den amerikanska filmen — precis som på
presidentmaterialet och längdhopparna — sjunkit drastiskt. Det beror inte minst
beror på filmens ställning inom den populärkulturella näringskedjan.
Från att tidigare ha varit en självständig konstform, producerade av utpräglade
FILMbolag, är filmen idag blott en del av ett betydligt större maskineri. Läs: filmer
görs inte nödvändigtvis för sin egen skull utan för att de passar in i den
kommersiella helheten.
Samtidigt har marknadsföringsmaskineriet fått en helt central roll. Underförstått:
eftersom en effektiv reklamkampanj förutsätter enkla slagkraftiga budskap ska vi inte
skruva till filmPRODUKTEN heller. Varför bry sig när skit säljer i en bra förpackning.
Det om de allmänna trenderna, tidsandan. Poängen, med stort P, är att det
fortfarande görs en massa underbara filmer i Det stora landet i väst. Några färska,
profilstarka exempel: Hitta Nemo, Den stillsamme amerikanen, The Hours, About Schmidt,
Mystery River, Bowling for Columbine...
Ja, och om jag inte missminner mig var det den Bush-kritiska, uppenbarligen fina
(själv har jag ännu inte sett filmen) Michael Moore-dokumentären Fahrenheit 9/11 som
vann det prestigefyllda huvudpriset på filmfestivalen i Cannes.
Däremellan kommer det, som sagt, en himla massa dynga — och tack och lov för
det. För så länge som vi föredrar att endast tala om den europeiska filmen (i stället
för att faktiskt gå och kika på den), och så länge Suomi-filmen i kulturbudgeten
behandlas som vilken som helst horunge är det jänkkarna som håller upp ångan.
För min del får Onkel Sam gärna ta sitt pick och pack, förutsatt att gubbjäveln
fortsätter att förse oss med filmgodis.
"Ich
bin ein Berliner", jag är en berlinare, deklarade John Fitzgerald Kennedy under det
kalla krigets hetaste dagar (idag framstår de flesta amerikaner som
"hamburgare", en helt annan och betydligt tjockare historia).
