Den ministergrupp som bereder trafikledspolitiken gjorde upp en bra strategi för åren 2004—2013 under kommunikationsminister Leena Luhtanens ledning. Planen innehåller konkreta åtgärder för att upprätthålla trafikens infrastruktur för de kommande tio åren. Idag förefaller det däremot som om finansministeriet, och vad värre är, också riksdagen skulle hälla kallt vatten över alla goda planer. För den enskilde riksdagsmannen är det uppenbarligen svårt att ta ansvar för stora helheter då det inte ger samma slags personliga favörer som när han trummar för ett brobygge i någon avfolkningsbygd.

Problemets kärna är naturligtvis pengarna, var de ska tas och på vad de ska sättas. Minister Luhtanen föreslog i debatten om försäljning av statsbolag att man öronmärker dessa pengar för en vettig utbyggnad av trafiknäten. Det är helt klart att det är klokt att fortlöpande avkorta statsskulden till en viss given gräns men lika viktigt är det att göra sådana långsiktiga investeringar som är oundvikliga om samhällshjulen ska rulla och sysselsättningen få fart. Minister Luhtanen kritiserade helt berättigat regeringens beslut att använda bara en tiondedel av den del av försäljningsintäkterna som överskrider 500 miljoner euro på investeringar i infrastruktur och forskning och produktutveckling. De småsmulorna kommer man nog inte långt med.

Det är lätt att hålla med minister Luhtanens konstaterande i tidningen Demari den 24 maj: "Trafikprojekten är lönsamma projekt av engångsnatur som inte leder till några utgiftsautomater. Om staten har passiv egendom som säljs ut och placeras i trafikinvesteringar så handlar det ju bara om att statens egendom byts ut till en annan statsegendom av större, mer lönsamt värde."