Trasig krage, linningarna fransar. Röda prydnadsbandet urblekt. Skjortan borde få ro, men inte är det lätt att skiljas från något som troget följt en i tio år, minst. Hur svårt var det inte med lindblomsgröna anorakbyxorna i vintras, fortfarande saliga i åminnelse, men — naturligtvis, skjortan är luggsliten så inför nästa tvätt... blir det väl lumplådan på återvinningsstationen.

Om det inte vore för rösterna.

– Är det nödvändigt? Är den så sliten? Kan du inte lappa och använda den ännu några år, eller månader, åtminstone några veckor?

Rösterna är många. En av dem är mormors.

Mormor var en alldeles vanlig mormor. På hennes köksvägg hängde en saksparare i lärft med korsstygnsbroderi i rött och blått. Det fanns många fickor på den. Broderiet på fickorna avslöjade innehållet: papper, snören, påsar, korkar, gummiband...

Vad sakspararen egentligen heter vet jag inte — ännu. Rariteten finns väl numera intill handdukshängaren på museer och minner om en annan tid. Tiden då allt skulle tas tillvara, återanvändas, ändras och sys om och slutligen, när materialet inte längre dög ens till mattrasor, i vördnad bäras till lumphandlaren, sedan knappar, hyskor och hakar hamnat i knappasken.

Spara, sa de äldre och tillade förklarande, att det kan vara bra att ha om det blir krig.

Några säger fortfarande så, liksom i minne och av aktning.

Eller — sitter det djupare?

De hade dessvärre rätt, de som under första halvan av förra seklet sparade för att det kunde vara bra att ha om...

Det blev krig, fyra gånger. Gummisnoddar, papperspåsar, snörstumpar och garnrester var viktiga. Det fick vi lära oss, vi som stapplade in i en samtid som blev den framtid där det flinas åt snörstumpar och garnrester.

Och nu?

Föds också dagens barn till en samtid som redan är annorlunda? Vad borde vi lära dem? Att köpa nya skjortor i stället för att lappa, tvätta? De fås ju så billigt från låglöneländer och pengar skall rulla, omsättas, skall de inte?

Välfärd?

Eller bara slöseri?

Det blir åtminstone en tvätt till för skjortan, den gulslitet tunna även om det innebär krux i kanten för uppstudsighet, såsom det väl i åratal redan blivit för fjolårskappan och femtiotalscykeln och lådkameran från sextiotalet, där allt inte är färdigprogrammerat utan kräver en del insikt. Sannolikt blir det konsumtionskrux också för alla gamla böcker man bär hem från antikvariat, liksom för hoppet om att hitta en gammaldags skivspelare, som klarar av gamla vinylskivor med rasp och hack, en urmodig där man själv kan reglera både bas och diskant.

Som förr.

Även om allt inte var bättre förr.

Grundskola, löständer, pension, sparkare, eftis, bankautomater, och rullatorer är bättre.

Också datorer, kanske till och med mobiltelefonerna, som får medvandrare på gatan att prata högt för sig själva. Förr hade någon kanske undrat om de är tossiga men nu råder andra tider, nu är det prat som gäller, så nu erbjuds man storstilat köpa gratis samtalstid.

Intressant. Hur mycket bruttonationalprodukt har förr om åren gått till spillo av prat, som inte ens varit till salu?

Det blir kanske tre skjorttvättar till.

För hand.