Irma Laurila vet av erfarenhet hur svårt det kan bli om det uppstår en konflikt med arbetsgivaren. Hon vet också hur svårt det är för en enskild arbetstagare att reda upp problemen om hon inte är medlem i ett fackförbund.

Irma Laurilas berättelse inleds vid årets början då hon fick jobb i en liten butik som säljer underkläder för damer. Butiksinnehavaren äger också en känd boutiquekedja. Laurila skrev in sig i den privata arbetslöshetskassan, känd som Loimaakassan.

– I det skedet tyckte jag att medlemsavgiften i ett fackförbund är onödigt stor i förhållande till den lilla lönen. Jag litade också på arbetsgivarens goda rykte och framgångar och trodde inte det skulle bli några problem. Jag ville bara försäkra mig mot arbetslöshet, berättar Laurila.

Arbetsgivarens goda renommé föll emellertid sönder mycket fort. Laurila var anställd som butiksföreståndare och fick hela ansvaret för butiken på Esplanaden i Helsingfors. Arbetsgivaren ville inte gå med på att ge henne en kaffepaus utöver den halv timme långa lunchpausen. Hon önskade också att Laurila skulle undvika att gå på toaletten på arbetstid efter klockan 16.

Obetald övertid

Den verkliga bomben briserade på vårvintern då Laurila upptäckte att inte en enda lön innehöll övertidsersättning fastän hon regelbundet hade gjort övertid. Hon meddelade arbetsgivaren om saken men fick inget sakligt svar. Efter det tog hon upp saken med arbetarskyddsdistriktet.

– Jag fick god hjälp där, bl.a. sakkunniga svar, men de sade direkt att de inte kan driva min sak. De föreslog att jag skulle ta kontakt med fackförbundet.

Loimaakassan är emellertid inte ett fackförbund och det var Laurila medveten om.

I det här skedet var förhållandena på arbetsplatsen ordentligt inflammerade. Irma Laurila började misstänka att arbetsgivaren inte hade betalat ut försäljningsprovision till fullt belopp. Det började också förefalla som om hennes lön var underdimensionerad, hon fick inte den butiksföreståndarlön som hon hade blivit lovad.

– För den enskilda arbetstagaren är det praktiskt taget omöjligt att kämpa mot arbetsgivaren om hon inte har fackets stöd. Det gick åt mängder av tid och energi att utreda problemen och jag hade givetvis inte råd att anlita en jurist, konstaterar Laurila.

I somras lämnade Irma Laurila Loimaakassan och skrev in sig i Servicefacket. Fackförbundet började omedelbart utreda de uteblivna övertidsersättningarna. De betalades in på hennes konto i augusti efter ett tufft samtal som förbundet tog till arbetsgivaren. Som bäst utreds de oegentligheter som har med den personliga provisionen att göra.

Marknadsför medlemskapets fördelar

Irma Laurila har knappt haft någon kontakt alls med de övriga anställda. Hon tror att det är en av arbetsgivarens strategier att minimera kontakten mellan de anställda. På företagets arbetsplatser finns ingen förtroendevald. Laurila misstänker att arbetsgivaren medvetet dumpar arbetsvillkoren för dem som inte hör till facket.

Ett sätt att ta reda på att arbetsgivaren följer arbetsvillkoren och ställs till svars för avtalsbrott är att vara medlem i ett fackförbund. Irma Laurila menar att fackförbunden kunde marknadsföra medlemskapets fördelar bättre.

– I synnerhet de unga inbillar sig lätt att arbetsvillkoren är en självklar del av den finländska välfärdsstaten. Det faller dem inte in att arbetsgivare kan bryta mot avtalen, om det så sker avsiktligt eller pga. okunskap, funderar Laurila.

På arbetarskyddsdistriktet hade man sagt henne att hon kan förlora sin arbetsplats om hon kräver sin rätt. Just så håller det på att gå, för arbetsgivaren gör numera allt för att försvåra Laurilas arbete. Hon har bl.a. fått en skriftlig varning för en helt påhittad sak.

– Jag vill nog inte ens stanna kvar på den här arbetsplatsen. Men jag är seg till min natur och vill gå till botten med arbetsgivarens oegentligheter.

Irma Laurila tror att det finns många kvinnor i servicebranschen som utnyttjas av arbetsgivaren. Det är få som vågar eller orkar kräva sin rätt, av rädsla för att förlora arbetet.

Irma Laurila vill inte frivilligt säga upp sig, trots att arbetsgivaren försöker förmå henne att göra det.

– Men nog känns det svårt att tänka sig att fortsätta här, konstaterar hon.

När den här intervjun gjordes var Irma Laurila sjukledig.

PIRJO PAJUNEN
Översättning: ASTRID NIKULA
Foto: PATRIK LINDSTRÖM

  Inom de FFC-anslutna fackförbunden har man upptäckt att Irma Laurilas berättelse på intet sätt är unik. Fackförbunden och deras arbetslöshetskassor får ofta medlemmar som har lämnat den privata a-kassan. Men också Loimaakassan har vuxit stadigt under de senaste åren. Det är i synnerhet unga som skriver in sig i den. Enligt förbundens erfarenheter vet de unga inte nödvändigtvis att Loimaakassan inte är ett fackförbund. Det är många som har blivit besvikna då de har upptäckt att kassan inte ger någon hjälp då det uppstår problem på arbetsplatsen.

Undersökningar visar att de unga förhåller sig positivt till fackföreningsrörelsen. De känner ändå inte alltid till vilken nytta de kunde ha av att tillhöra ett förbund. Som orsak till att de inte har anslutit sig säger de bl.a. att ingen någonsin har kommit och erbjudit dem att bli medlemmar.

Här finns en nisch som FFC och förbunden kommer att försöka ta sig in i under en ny medlemsvärvningskampanj "Vecka 5/05". Då går fackets aktiva ut på arbetsplatser, torg och affärscentra. Medlemsvärvningen ackompanjeras av en reklamkampanj i medierna. De unga som just har trätt in i arbetslivet är den viktigaste målgruppen för kampanjen.