– Också statistikcentralens senaste arbetstidsrapport vittnar om ett genomsnitt. Ändå har löntagarkårens arbetstider förändrats på tio år. Andelen personer som gör extra långa dagar eller extra korta har ökat, medan de som arbetar traditionellt normallånga dagar har blivit färre, påpekar FFC-ekonomen Erkki Laukkanen.

– Precis som statistikcentralens rapport visar fjolårets arbetslivsbarometer att nästan 40 procent av löntagarna vill antingen förkorta eller förlänga sin arbetstid. Den här omständigheten kommer i skymundan för genomsnittsvärdena, säger Laukkanen. Han påminner om att det i verkligheten fortfarande behövs en arbetstidsdiskussion och såväl förlängning som förkortning av arbetstiderna.

Förra sommaren tillkännagav arbetsgivarcentralen TT att arbetstiderna måste förlängas för att trygga konkurrenskraften och välfärdssamhället. måste tryggas. TT visade också på sin egen statistik om hurudana arbetstider de har som arbetar regelbundet dagtid inom industrin.

En mycket färgstark debatt följde. Experterna konstaterade att Finland hör till genomsnittet i de gamla EU-länderna. Slutledningen var att det inte finns någon konkurrensfördel att hämta ur en allmän förlängning av arbetstiderna.

Men ekonom Laukkanen fäster uppmärksamhet vid de faktorer som ändå talar för en arbetstidsförlängning. Statistikcentralens rapport visar på ett genomsnitt där förändringarna är mycket små men berättar mycket lite om ytterligheterna, där förändringarna har varit stora. Studerar man den biten förstår man varför det är viktigt att hålla kvar såväl förkortning som förlängning på agendan.

Från 1990 till 2003 har arbetstidsfördelningen förskjutits från sin medelpunkt. År 1990 låg löntagarnas normala arbetstid i huvudsak kring 35–39 veckotimmar, år 2003 en polarisering skett: det fanns väldigt många med en mycket kort och många med en mycket lång arbetstid. Finland har blivit mer likt de gamla EU-länderna.

Förändringarna har också följder. De som har en mycket kort arbetstid vill ha flera timmar, d.v.s. en förlängning av arbetstiden. I allmänhet är det i arbetaryrkena som arbetstiden är för kort, såsom inom distribution, service och annan produktion. De som gör mycket långa arbetsveckor, främst högre tjänstemän, önskar däremot förkorta sin arbetstid. Det här fenomenet gäller främst högre tjänstemän. Arbetslivsbarometern visar att nästan 40 procent av löntagarna vill ha en förändring av sin arbetstid.

Industrin eller alla

Arbetsmarknadsorganisationernas arbetstidskommitté inledde sitt arbete i samband med inpon år 1997. Under den nu avslutade avtalsperioden ville man utvidga perspektivet till att gälla hela löntagarkåren, berättar Laukkanen. Det stötte mycket snabbt stötte på patrull när det gällde att komma överens om sättet att mäta arbetstiderna och om vilken statistik som skulle tillämpas.

– Arbetsgivarna hade velat fortsätta jämförelserna på basen av sitt eget statistiska material. Då skulle jämförelserna med andra länder ha byggt på den arbetstid som industriarbetare med regelbundet dagsarbete har. Ändå utgör dessa numera bara 15 procent av alla löntagare.

– Löntagarsidan ville utvidga granskningen till hela löntagarkåren. En naturlig statistisk grund hade då varit statistikcentralens arbetskraftsundersökning.

Jämförbarhet målet

Statistikcentralens rapport består av fyra delrapporter. Den första beskriver en mycket långt harmoniserad arbetskraftsundersökning, den andra en undersökning av arbetskraftskostnaderna och den tredje strukturen i och bruket av nationalekonomins räkenskaper. Den fjärde rapporten bjuder så på essensen i själva rapporten: hur arbetstider ska kunna jämföras utgående från ovannämnda fakta.

Arbetskraftsundersökningens fördel är att den ger en mycket representativ bild av alla sysselsattas arbetstimmar under en vecka. I jämförelse med andra länder har undersökningens svaghet varit att olika länder samlar information på lite olika sätt. Sedan år 2002 har Finland — och under de senaste åren också de gamla EU-länderna — övergått till en fortlöpande undersökning: samplet utfrågas nu varje vecka, inte längre en gång i månaden eller en gång per kvartal.

Arbetsgivarna har klagat på att arbetstiderna inte ger tillförlitlig information, vilket Laukkanen betraktar som märkvärdigt.