Den 16-åriga skoleleven Natalia Domovitsch står i ingången till gränskaféet i Niirala och bjuder ut hallon i plasthinkar. För en fem liters hink begär hon tio euro. Så visar det sig att priset går att pruta med ett par, tre euro.

Natalia säger att hon brukar förtjäna mellan 10 och 15 euro per dag. Pengarna går direkt i hushållskassan som ska försörja henne själv och hennes mormor, mormors pension ger bara kaffepengar. Om vintern säljer flickan sockor som mormor har stickat, vid sidan om skolan som hon också försöker hinna med.

Trots att bärplockarna är många menar Natalia att konkurrensen i skogarna inte är särskilt hård. I gränsmarkerna finns det gott om rum för varje plockare. Natalia säljer sin skörd i gott samförstånd med grannflickan Marina Kuikina, 21.

Marinas brödjobb som bokförare på sanatoriet i Partala ger henne en lön på mellan 2 och 3 000 rubel (60–90 euro). Alla kvinnor på sanatoriet som bara kan det, plockar bär till försäljning om somrarna.

Värtsiläs två ansikten

Gränsen gör en halvcirkelformad krök just vid Värtsilä by. På finska sidan säger man att kartritaren hade tummen i vägen när gränsens drogs upp på kartan.

Pragmatikerns eller den bondförnuftiges tolkning är att krigets segerherre hävdade sin rätt till byns metallvaru- och järnspiksfabrik. Det dåvarande Värtsilä skulle med andra ord delas så att fabriken blev på ryska sidan.

Fabriken, som den finländska patronen Nils Ludwig Arppe grundade på 1840-talet, och som sysselsatte 900 arbetare i sina glansdagar, är igång fortfarande men sysselsätter idag bara cirka 500 människor.

Vid sidan om tullen och gränsbevakningen är fabriken den största arbetsgivaren i Värtsilä, med dess 3 500 invånare. I och med att gränsbevakningsstationen öppnades för dygnet runt trafik fick framför allt tullen fler arbetsplatser.

Officiellt ligger arbetslösheten på 4–6 procent. Verkligheten talar ett annat språk. De arbetslösa ids inte besvära sig med resan till arbetskraftsbyråerna för den lilla ersättningens skull. Samtidigt ger den grå ekonomin gränslösa möjligheter och det är skogen och sjöarna som ger sovel på brödet.

Den finska delen av Värtsilä by slogs i början av året samman med Tohmajärvi kommun men på andra sidan gränsen pågår en helt motsatt utveckling. Fr.o.m. nästa år blir ryska Värtsilä en självständig kommun, vilket förväntas hämta skatteintäkter till denna tätort.

Invånarna här önskar hett att både hus och vägar ska förbättras.

Gräns av godo

Byns livskraft kommer till uttryck i barnträdgården. Ledaren Aleksandra Muhatsheva, 52, och barnträdgårdsläraren Anna Rashova, 46, berättar att barnen hela tiden blir fler. För närvarande går där 120 barn.

Den främsta orsaken till att Värstilä växer torde vara att sysselsättningen är bättre här än i trakten i allmänhet. En annan orsak är utan tvekan gränsen och de möjligheter den ger till såväl lagliga som olagliga affärer. Djupare ute på landsbygden töms byarna på folk.

Barnträdgården är öppen för barn från alla familjer. Dagsavgiften är bara 24 rubel, 0,7 euro, och den summan täcker matkostnaderna.

Lärarnas lön på 3 200 rubel, knappt 100 euro, täcks med offentliga medel. Fabriken stöder verksamheten finansiellt och föräldrarna renoverar och dekorerar lokaliteterna på talkobasis.

Barnträdgården är målad i glada färger och lekrummen fulla med mjukisdjur och sagofigurer. En del av dem kommer från samarbetsparter på den finska sidan.

Muhatsheva berättar att gränsen öppnar möjligheter för många olika slags kontakter med finländarna. Barnträdgården och familjerna får humanitär hjälp men också kulturutbytet över gränsen är livligt.

Barnträdgårdens ledare betraktar gränsen som en övervägande positiv sak.

Polisman Sergei Ivanov, 25, går inte med på att säga något om de eventuella problem gränsen medför. Han menar att gränsen inverkar lugnande på byn. Och ödemarkerna omkring byn ger fina möjligheter till strövtåg i älgskogen.

Möte mellan nytt och gammalt

Diversehandelsbiträdet Aleksei Justus, 31, redogör för butikens mångsidiga sortiment. Mest säljer man säsongvaror, nu är det gummistövlar som går åt, liksom plasthinkar, material till takreparationer och fönstertätning.

Ruljansen är livlig; de flesta Värtsiläborna har råd med vardagslivets förnödenheter.

För familjen Justus går det så pass bra att frun i huset åker till Finland för att shoppa en gång i veckan. Aleksei menar att resorna lönar sig ekonomiskt, ett halvt års visum till Finland kostar 30 euro.

Aleksei är också i övrigt nöjd med sitt liv. Han ger inte mycket för det gamla ryska ordstävet "jag lever inte, existerar bara". Han existerar, men han vill också leva.

Riktigt så väl går det inte för pensionären Ivan, som sitter uppe på hölasset på en hästkärra. Visst har han två hästar och en ko. Med hästen Tjulka kör han ärenden också för sina grannar. Militärpensionen räcker inte till.

Ivan kommenterar inte redaktörens fråga om gränstraktens plus och minus. Han säger kort att man väljer styrelser för att få saker och ting dryftade. Inte någon enda människa har någonsin frågat Ivan om någonting. Inte ens om han vill leva och finnas till.

HILKKA JUKARAINEN
Karelen, Värtsilä
Översättning:
ASTRID NIKULA

Hon är försäljare och har gått två år i handelsskola i Petroskoj. Hemtrakten hade inga jobb att bjuda. Det finns inget jobb på vintern, inte heller på sommaren.

En stor grupp människor har kommit från Lahdenpohja till Nyslottstrakten för att plocka bär. Jekaterina säger att "alla" unga har sommarjobbat i Finland.

Hon vägrar uppge hurudan lön hon har fått och slinker undan med att säga att det beror på vädret och skörden. Ibland har hon förtjänat bra och ibland någorlunda. Den här gången har hon fått 500 euro i handen efter tre veckors jobb.

Jekaterina ser inga som helst problem med gränsen mellan Finland och Ryssland, tvärtom. Gränsen är till nytta för framför allt de unga. Den har varit till hjälp i livet.

HILKKA JUKARAINEN
Niirala

Familjen skaffade en fastighet nära hemmet och familjens ingenjör, mor i huset, satte sig på skolbänken för att studera handel.

Familjen Tscheburkovs bybutik har blivit de finländska resenärernas favoritbutik. Det vänliga värdparet talar finska och sortimentet är tilltalande.

Tatjana Dikareva, 26, har jobbat i butiken i snart tio år. Hon gillar jobbet, för det är roligt att träffa människor och småprata med dem. Hon förstår finska men vågar inte tala språket än.

Tatjana beräknar att hälften av kunderna är finnar och andra hälften ryssar.

– Finländarna köper lite av allting, men kanske mest choklad, säger hon och småler snett.

Butikshyllorna dignar av souvenirer, kristall och keramik. Här finns också mat och sötsaker. Men också rikliga mängder öl och vin och starkvaror, armenisk cognac och vodka.

Butiken är alltid öppen för kunderna strömmar till under alla veckans dagar. Pengarna måste höstas in när de nu en gång bjuds ut.

Det är gränsen som gör handeln lönsam.

HILKKA JUKARAINEN
Ruskeala

En rysk chaufför bromsar in sin splitternya BMW och frågar om priser. För höga, menar han, så det blir ingen affär utan han gasar vidare.

Galinas familj bor i Puikkola, byn efter Värtsilä på vägen mot Sordavala. Familjens far har lyckats få jobb på metallfabriken i Värstilä, Galina saknar jobb. Barnen är stora, 24, 21 och 19 år gamla.

Två av dem studerar i S:t Petersburg och det är just för att bekosta deras studier som mor Galina plockar sina bär och svampar. Flickornas stipendiepengar förslår bara till resorna, klagar Galina. Hon menar att det är klart att hon ska bidra med pengar, för studierna är för närvarande det viktigaste i familjens liv.

Finländarna är goda kunder, de värdesätter rena, snygga bär.

HILKKA JUKARAINEN
Puikkola