Impilahtisågen invigdes den 21.8.2003. Arbetarna lärde sig sitt yrke på ort och ställe, förmansgardet utbildades under tre månader i Finland. Cirka 85 000 kubikmeter sågvara lämnar sågen detta år, största delen körs för torkning i Kides.

Impilahti sågområde sysselsätter drygt femtio personer. De flesta är sågarbetare, andra sysslar med bevakning och virkesanskaffning. Som bäst byggs också en väg till sågverket, en väg som ska stå pall för de tunga långtradarna i alla väder. Ett stickspår för järnvägstrafik är också nästan klart.

Många av arbetarna bor i staden Pitkäranta, 30 kilometer från sågen. Staden har 24 000 invånare. Arbetsgivaren står för busstransport, ändå finns det de som kör till jobbet med egen bil. Några arbetare bor i Impilahti by.

Tar seden dit man kommer

I Pitkäranta bor numera också sågens finländska arbetsledare, Tauno Tanttu. Han har redan bildat sig en klar uppfattning om det ryska arbetslivet.

– Arbetslagstiftningen är mycket utförlig. Den största vardagliga skillnaden jämfört med vårt land är att arbetsbeteckningarna följer ytterst noggranna normer.

Ryssland rykte som ett byråkratiskt land bekräftas ständigt i arbetslivet.

– Jag föreslog i vintras att en tjänst som bilchaufför kunde vara en kombinerad chaufför-gårdskarlstjänst, för våra kvinnliga städare tvingas om vintern hacka trapporna fria från is, och våra chaufförer är inte alltid ute och kör. Det gick ändå inte alls för sig, för en sådan titel är inte känd här, berättar Tanttu.

– Det är visserligen möjligt att utvidga någons arbetsuppgifter men om det måste man författa en skriftlig order. Av den bör det framgå hur mycket extra betalt arbetaren får för den extra uppgiften. Visst har vi ju också i Finland branscher där uppgifterna är klart normgivna men från Stora Enso Timmer är jag van vid att hela gänget samarbetar.

Också arbetsboken är en rysk specialitet. Den består av arbetsintyg samlade i en pärm. Arbetsboken följer en människa hela livet, där antecknar man när en anställning har inletts, när den har upphört och vilka arbetsuppgifterna har varit. När man besöker en ny arbetsplats måste arbetsboken alltid vara med.

Inte ett ont ord

Vladimir Makaroff, som vill kallas Volodja, servar och underhåller sågens maskineri. Han kom till Impilahti från cellulosafabriken i Pitkäranta för ett halvt år sedan. Han har inte ett ont ord att säga om sitt nya jobb, som har medfört tvåskiftsjobb och lediga veckoslut.

– Min lön här är två och en halv gång högre än på den förra arbetsplatsen. Också min hustru jobbar här, inom virkesmottagningen.

Det finns inte gott om goda arbetsplatser i den här regionen.

– Jag har också erfarenhet av reservdelsarbete och en massa annat men problemet överallt är dåliga löner och arbetsförhållanden. Det här är som en annan värld, myser Volodja.

Månadslönen på Impilahti såg ligger kring 15 000 rubel (427 euro).

– Vi gick från första början in för att betala goda löner, för att få goda arbetstagare. Vår elektriker är en f.d. rymdingenjör som ville tillbaka till hemtrakterna, berättar Tanttu.

Arbetsvillkoren gör man upp lokalt men landets lagar, bestämmelser och normer dikterar mycket strikta ramar. Fackföreningsverksamheten har ännu inte anpassat sig till de nya förhållandena.

– De strukturerna försvann med Sovjetunionen. Allt sköts lokalt, dagens fackföreningsrörelse gör ingenting för arbetarna, säger Makaroff.

Inne på själva sågen glömmer man bort att man är utomlands.

– Vi har en helt normal finsk propslinje, förklarar Tanttu.

Hela sågverksprocessen styrs och övervakas av sågaren Andrei Možuhin.

– Jag är linjens tjänare, säger han själv.

Možuhins blick går från den ena monitorn till den andra och därifrån till datorskärmen. Då allt förlöper som det ska behöver han inte ingripa, men om stockarna inte löper nätt efter varandra som de ska måste man ha klart för sig vilka knappar man ska trycka på och vilka spakar som ska vridas. Det gäller att vara skärpt.

Om en stock fastnar i skalningsmaskinen tar Možuhin motorsågen och kapar en del av stocken. Också sågaren har bara gott att säga om sin arbetsplats fastän det i början var mycket att lära sig eftersom branschen var helt ny.

– Här är utmärkta redskap, arbetsförhållandena i skick. Det är bäddat för att man ska trivas.

JOHANNA WESTERSUND
Översättning: ASTRID NIKULA

Bygatan är naturenlig och skön. Gamla finskhus, ett par bodar, en syateljé som syr på beställning från en textilfabrik i S:t Petersburg. Vid en sidogata på en kulle ligger sovjetiska höghus.

Några enstaka kunder i butiken Ana Plus rätt tidigt på eftermiddagen. En drygt femtioårig kvinna, som strax ska bära sina två kassar hemåt, vill inte uppge sitt namn och alls inte komma på bild, men sin åsikt om den finländska sågverksamheten vill hon nog uttrycka.

– Man lovade oss att sågen skulle ge jobb uttryckligen åt oss impilahtibor men nog har vi gott om arbetslösa här fortfarande! Mig personligen har inte sågen gett någonting alls.

Affärsbiträdet Oksana Ivanova är av annan mening.

– Min pappa jobbar där. Det är bra att vi har ens små möjligheter, ni ser ju själva att det inte finns någonting alls här i byn.

I och med sågen har också kommersen blivit livligare i butiken.

– I synnerhet sommartid köper arbetarna ofta sin mat här.

En annan kund, den stiliga Ljudmila Grišina, uttrycker sin mening om den finländska sågen med ett ord:

– Nitševoo!