Totalt finns det drygt 44 000 svenska medlemmar i FFC-förbunden, motsvarande 5,3 procent av samtliga, då studerandemedlemmar och personer över 61 år lämnas utanför.

Det här framgår ur den svenska medlemsundersökning som FFC låtit göra. Ungefär 50:de svensk medlem utfrågades i början av år 2005.

– Svarsprocenten på 45,1 kan sägas vara tillfredställande, 45,1, säger ekon.kand. René Lindqvist som utförde undersökningen.

Flitigast svarade medlemmar bosatta i starkt svenska kommuner, kanske för att svenska frågor där anses vara angelägna för identiteten, menar han.

Svensk information ett krav

Merparten har svenska som både hem- och arbetsspråk. Hela 70 procent talar endast svenska hemma, medan 29 procent talar endast och 23 procent mestadels svenska på jobbet.

Facklig information på svenska behövs. Ungefär en tredjedel anser sig ha dålig eller ingen kunskap i finska vare sig det gäller att förstå, tala, läsa eller skriva. Mest markant är detta hos 50-plussarna. Fyra av tio ansåg rentav att det kunde kvitta med skriftlig information om den inte gavs på svenska. Hela 44 procent uppgav att de får facklig information endast eller mest på finska.

FFC-svenskarna bor i klart större utsträckning i Österbotten och i någon mån mera i Åboregionen samt i finska kommuner, än den svenska befolkningen i sin helhet. Resultaten pejlades också mot svenskandelen i kommunen.

– Jag slogs av att skillnaden mellan regionerna är så stor, att den finlandssvenska vardagen ser så olika ut, säger Lindqvist.

Endast 45 procent av de svenska medlemmarna har en yrkesinriktad grundexamen mot 50 procent av samtliga FFC-are, men i någon mån mer högre utbildning på institut-, yrkeshögskole- eller universitetsnivå, 16 respektive 13 procent.

Då 47 procent av alla FFC-medlemmar arbetar inom industrin är siffran för de svenskspråkiga endast 39. De placerar sig däremot oftare inom den offentliga och den privata servicesektorn.

Kvinnorna oftare i kontakt med förbundet

Hela 70 procent hade under året varit i kontakt med åtminstone en facklig representant på arbetsplatsen medan två av tre tagit kontakt med sitt förbund. Mest kontakt hade man med förtroendemannen på sin arbetsplats, därnäst med företagets huvudförtroendeman medan förbundsförtroendemännen kom in på en tredje plats.

Männen tog oftare kontakt med förtroendevalda på arbetsplatsen medan kvinnorna hade mer kontakt med sitt fackförbund och FF:s personal.

Jämfört med situationen för sju år sedan var medlemmarna nu betydligt mer nöjda med betjäningen från FFC, såväl centralt lokalt som regionalt, likaså från det egna fackförbundet och förtroendemannen. Ungefär lika nöjd som tidigare var man ifråga om betjäningen från fackavdelning, arbetarskyddsfullmäktig och fackklubb.

Kvinnorna var för övrigt klart mer nöjda med betjäningen på svenska än männen. Mest missnöjda var yngre medlemmar.

Medlemmarna deltog oftast i träffar kring information, föreläsning eller diskussion, minst i fackföreningsutbildning. Ålänningarna och österbottningarna deltog flitigast överlag, medan deltagande var mindre bland medlemmar i Östnyland och Åboland. Aktiviteten låg på samma nivå som inom FFC totalt.

Om det var riksdagsval

Lindqvist tittade också på den partipolitiska uppdelningen. På frågan vilket parti de skulle rösta på det var riksdagsval nu (2005) svarade 52,5 procent svenska folkpartiet, 30,6 procent socialdemokraterna och 4,3 procent på vardera vänsterförbundet och gröna förbundet. Centeranhängarna var ytterst få, 1,9 procent, mot 14,9 av alla FFC-are.

Sfp-stödet var starkast hos högre utbildade kvinnor under 50 år, bosatta i mindre kommuner med hög svenskandel i Österbotten och på Åland. SDP tilltalade mest kortutbildade män över 50 år i mellanstora kommuner med mellanhög svenskandel i Öst- och Västnyland.

Jämfört med undersökningen 1998 hade antalet sfp-benägna sjunkit med 6,2 procent medan SDP ökat med jämnt 6 procent. Också samlingspartiet, vänsterförbundet och gröna förbundet hade ökat något i popularitet.