– Jag betecknar det inte som omöjligt att vi inleder förhandlingar om former för ett neutralt samarbete där vår självständighet respekteras. I så fall intar vi den sjunde stolen vid bordet där Kemi, Trä, Pappers, Byggnads, El och Mediaförbunden sitter. Det säger nya ordföranden Veli-Matti "Vellu" Kuntonen, 40.

Den pojkaktige mannen har inte gått raka vägen från Saarioinens plättstekning till ledarskapet i ett fackförbund. Redan i november 2004 ställde sig fullmäktige som en man bakom hans kommande ordförandeskap. Under fjolåret arbetade Kuntonen som utvecklingschef på förbundet och fick inblick inte bara i förbundsvärldens liturgi och ledarskap utan också i branschen som helhet, i livsmedelstillverkningens fem kollektivavtal och i hur produktionen går till i praktiken.

– Ja, jag såg allt från kåldolmar till enzymer, beskriver han själv Kuntonen sina fältbesök.

Vid sidan om det här var Kuntonen aktivt med och skapade ett utbildningssystem för förbundet. Förtroendemannautbildningen har numera ett eget stödsystem på webben.

– Webben är bara ett redskap. En riktig förtroendeman måste vara av kött och blod, en människa bland människor.

Sovjetmodellen spökar

Ett nytt arbetsfält för Kuntonen har varit fackets internationella kontakter.

– Vårt koncernfackliga samarbetsnät är fullt av hål och det tar tid att täppa till dem. Med HK-Ruokatalo och Valio har vi lyckats enligt förväntningarna och där har man i praktiken redan gått in för att grunda koncernfackliga råd på Europanivå.

– I Baltikum och Östersjöområdet mera allmänt har vi gått in för att stöda fackets tillväxt. Det här arbetet har försvårats av den uttalat legära inställning till facket och kollektivavtalen som de finländska företagen visar i Baltikum.

När företagen inte lyckas med sitt motstånd har de istället böjt ryggraden av facket med hjälp av pengar. Det har inte hänt bara en eller två gånger att en facklig förgrundsfigur har köpts upp av ledningen så fort facket har fått fotfäste på någon arbetsplats, och så har hela den fackliga organiseringen torkat ut.

Det är också mycket vanligt i Baltikum att man ger fördelar till dem som håller sig borta från facket.

– Fastän åren går har vi ännu inte lyckats få människor att begripa att det inte finns någon likhet mellan den nordiska fackföreningsrörelsen och det sovetiska facket. När den fackliga verksamheten överlag skrämmer somliga, lever andra kvar i det gamla och gör just ingen skillnad mellan arbetsgivarna och de anställda.

Baltikum och förhållandena där är viktiga för förbundet, som värnar om den inhemska matproduktionen och sysselsättningen här.

Lien viner

Under sitt lärdomsår har Kuntonen också stått öga mot öga med den hårda finländska livsmedelsindustrin. Fjolårets offrade arbetsplatser har samlats på hög som nystekta plättar på det löpande bandet.

Värst av dem alla var Leaf i Åbo, som inte ännu heller har stoppat upp takten att avskeda arbetare.

I januari ven lien över arbetarna i HK-Ruokatalo i Åbo och Tammerfors och nedkörningen av matfabrikörer av mindre valör är redan vardagsmat på tidningarnas ekonomisidor.

Kuntonen gör ett snabbt överslag och konstaterar att upp till 5000 finländska livsmedelsarbetare har blivit av med sina jobb sedan början av årtiondet. Om man beräknar att Livsmedelsarbetarförbundet år 2000 organiserade drygt 30 000 arbetare är det lättare att förstå förlustens omfattning.

Det är klart att alla de här arbetsplatserna inte har gått förlorade för gott, också nya har skapats. Förra året drev förbundet en landsomfattande kampanj för närproducerad mat. Också Kuntonen tror att trenden att köpa närproducerat kan vara boten mot den våldsamma koncentration och arbetslöshet som branschen har skapat.

EERO KOSONEN
Översättning: ASTRID NIKULA