Jag ansluter mig utan tvekan eller tvivel till den mera liberala gruppen. Det finns flera orsaker till mitt tänkande än bara viljan att vara frisinnad. Ett av de återkommande och högpatetiska argumenten mot att tilldela ensamma kvinnor, eller kvinnor i kvinna–kvinna-förhållanden rätt till konstgjord befruktning har handlat om att skydda det blivande barnet mot "faderlöshet".

Jag är själv född utanför äktenskapet och kom i barndomen att leva "faderlös", utan syskon, med min mor. Det gick bra, trots att ekonomin inte var den bästa alla gånger. Det var den förstås inte för så många andra heller på 50- och 60-talen. Jag har dock funnit det högst befängt och rent av motbjudande att reflektera över vad alternativet skulle ha kunnat leda till.

Nu som vuxen lever jag för all del i ett högst traditionellt familjeförhållande med ett snart tjugofemårigt äktenskap, egnahemshus och två snart vuxna barn. Det går bra det också.

När vi tar bort "fjällen från ögonen" och tittar noga omkring oss, ser vi alla en stor mängd traditionella parförhållanden av olika beskaffenhet. Erbjuder alla dessa parförhållanden den trygghet och stabilitet som vi skulle önska att varje barn kunde ha? Är det inte i stället så att osämja, våld, skilsmässor, alkoholism och annan misär är rätt vanliga i de traditionella parförhållandena? Är det inte de facto dessutom på det viset att många ensamma föräldrar eller föräldrar som bor med någon av samma kön kan ge en minst lika trygg miljö för ett barn att växa upp i? Så är det nog om vi fördomsfritt granskar fakta i målet. Men i frågor som denna är det minst av allt fakta som gäller. I stället kommer kafferepsmoralism, fördomar, kvasipsykologi, svallande känslor, dunkla instinkter och en massa tyckande och hyckleri in i bilden.

Ett viktigt sakargument för att vara frisinnad i denna fråga handlar om demografi. Vårt land står liksom de flesta västländer inför en befolkningskatastrof. Det föds på tok för få barn, åldringarna lever längre och längre. Den så kallade befolkningspyramiden ligger inom några årtionden med toppen neråt.

Ändå anser sig ledande politiker i detta land ha råd att frånta villiga barnaföderskor möjligheten till konstgjord befruktning. Jag kan inte se logiken i detta.

Som jag ser det garanterar ett faderskap ingenting i sig. Är det inte bättre att växa upp i ett icke-traditionellt förhållande än att inte få chansen alls, eller ännu värre, tvingas leva i ett miserabelt familjeförhållande. Om jag ställer frågan till mig själv ter sig svaret ganska givet mot bakgrund av det ovan skrivna.

Nej, bästa vurmare för barns trygga uppväxt! Använd ert sociala patos, er politiska energi och vilja till något annat än detta med att frånta potentiella "faderlösa" möjligheten att bli till. Hur vore det med att garantera social trygghet för alla barnfamiljer? Att förbättra och ge mera resurser till dagvård, skolor och familjeförmåner? Jämlikt åt alla familjeformer, med tanke på barnens bästa! Ge också framtida faderlösa en chans!