Jag började som facklig ombudsman i mars 1975. Snuttjobb var ingalunda obekanta då heller. Jag kom till facket från snuttjobb i statsrådets kansli. Det var ett heltidsarbete men ansågs inte vara det: ingen semesterrätt och ingen pensionsrätt. Det fanns två kategorier på statens lönelistor, de som hade tjänst och alla rättigheter och de som bara jobbade. Det konstiga var att inte ens de fackliga ombudsmännen såg något konstigt i att man inte samlade semesterrätt.

Då i mitten av 70-talet var mammaledigheten tämligen kort och den första lilla pappaledigheten under planering. Ordet föräldraledighet kände man inte till. Rätten att stanna hemma då barnet insjuknade fanns inte heller. Hemma måste man ju stanna, men det var olovlig frånvaro eller så ljög man att man själv hade magsjuka.

I en kvinnodominerad bransch som textil- och beklädnads där jag jobbade tidigare var det en synnerligen välkommen reform då mamman fick rätten att stanna hemma för att vårda ett plötsligen insjuknat barn. Men en hel del om attityder hos dåtidens förhandlare säger det att man i kollektivavtal bestämde vilken av föräldrarna som tar hand om det insjuknade barnet.

Trots att dagvårdslagen kommit redan 1973 var kommunal dagvård en möjlighet endast för få, närmast lågavlönade ensamförsörjare. Grundskolan tog sina första stapplande steg. Studiebidraget är också en senare tiders uppfinning.

Att lagar och avtal innehöll diskriminerande bestämmelser hade man knappt börjat reflektera över. Några exempel på dåtida konstigheter är att arbetslöshetsdagpenningen var reserverad enbart för finska medborgare. Avgifterna samlade kassorna nog in.

Förtroendemannen skulle vara finsk medborgare. Hade arbetstagarna önskat välja till förtroendeman polacken som gift sig med en finländare och bott och jobbat här i åratal, var det inte möjligt. Och blev polacken arbetslös efter tio års medlemskap både i förbundet och kassan, hade hon inte rätt till dagpenning! Till något politiskt parti kunde utlänningen inte heller ansluta sig.

Familjepensionen betalades enbart till kvinnan efter makens frånfälle. Var det diskriminering mot mannen eller kvinnan? Bakgrunden var i varje fall den att kvinnans lön är av så ringa betydelse att maken inte behöver efterlevandeskydd.

I dag är vi oroade över vårt pensionsskydd, men ännu under 70-talet var ojämlikheten bland åldringarna verkligt stor. Pensionerna inom den offentliga sektorn var hyggliga, de privata arbetspensionerna pyttesmå. Fattigdom bland åldringar var vanlig på ett helt annat sätt än nuförtiden.

Jag vill ingalunda förneka eller förbise problem och bristfälligheter i dagens samhälle och arbetsliv. Men jag anser att man i ärlighetens namn bör erkänna att utgångsläget för oss som blir pensionärer i dag är jämlikt, på ett helt annat sätt än för folk för en generation sedan. Och det samma kan man säga om våra barn i arbetslivet samt våra barnbarn på dagis och i skolan.

Utan facklig styrka vore vi inte här var vi är nu. Och den styrkan behövs även i framtiden, både för att bevara det som är åstadkommits och för att ändra till det bättre det som kräver förändring.