Schiavelli vem då? frågar ni. Nåväl, Vincent Schiavelli (1948-2005) var killen som såg ut som om han sålt smöret och tappat pengarna, hamnat under en långtradare och blivit varslad från jobbet. Allt på en och samma gång. Hans varumärke var den stora kranen och de oslagbart sorgliga hundögonen. Någon kanske kommer ihåg honom från Milos Formans Gökboet.

Schiavelli var inte de stora rubrikernas man, hans plats var i skuggriket, i marginalen. Birollerna var den gode Vincents öde och levebröd. Att kalla honom för en karaktärsskådespelare är knappast att ta i.

Nu är ju "birollskarriären" knappast ett medvetet vägval. Det ger sämre fyrk, mindre simbassäng och färre könssjukdomar. Illa. Vissa accepterar sitt öde och finslipar sina färdigheter medan andra blir bittra och rådfrågar anden i flaskan. Som åskådare gnuggar man dock händerna.

Där huvudrollskaraktärerna är filmens (och teveseriens) biff och potatis så utgör birollerna dess sås och kryddor samt matsnaps därtill. Båda behövs, och ofta är det just birollsinnehavarna, karaktärsskådespelarna, som en vanlig dödlig kan identifiera sig med.

Paul Giamatti, mest känd för sin roll som vinsnobb i vägdammskomedin Sideways, är en sån. Med sin plufsiga mage, sin flint och sorgliga uppsyn ingjuter han hopp även i oss fredagsexemplar. Ifall han får ihop det med Virginia Madsen så är ingenting omöjligt. Och hör sen.

Sideways, i regi av Alexander Payne, bevisar intressant nog att birollsstatusen inte är en återvändsgränd. Med ett välunderbyggt manus och en skicklig regissör vid rodret är det fullt möjligt att komma igen.

Frågan är om vi, de röstberättigade, vill ha det på det sättet. Vad vore livet, denna patetiska imitation av filmdramatiken, utan en Ben "gubbskrället" Johnson. Jag talar om John Fords gamla vapendragare som gjorde en bejublad comeback i Peter Bogdanovichs The Last Picture Show (1971). Det blev en Oscar för bästa manliga biroll, finemang.

Betydligt sämre gick det för Philip Seymour Hoffman, som i årets Oscarrace utsågs till bästa manliga skådespelare (för sin insats i Capote). Big mistake, och samma på svenska.

Inte så att snubben inte skulle ha förtjänat sin guldmedalj, men ändå. Vem ska härefter ge karaktär åt telefonflåsare med dålig hy och fickbiljard på programmet. Jag bara frågar, men hör inga svar.

Vad gäller inhemska karaktärsskådespelare går min röst till Sulevi Peltola. Vilken integritet den karlen har, aldrig att han skulle göra sig till. Där står han sen, med en trött blick, med den finska mannens hela börda på sina axlar (verkar det som).

Ändå får han oss att bry sig, även när han super till och slår ihjäl kringresande dammsugarförsäljare med en, tja, dammsugare. Så som i Aki Louhimies film Paha maa.

Att det här blev en rätt manlig orgie är ingen slump. Ingen vill veta av kvinnliga karaktärsskådespelare. De är helt och totalt marginaliserade.

DOKUMENTÄR
"Melankolins 3 rum", inhemsk dokumentär av Pirjo Honkasalo, TV2 29/3
– P. Honkasalos dokumentär är en skakande uppgörelse med krigets logik och ärr. Filmen öppnar i en rysk militärakademi där unga kadetter drillas, bara för att så småningom rikta blickarna mot krigets Grozny och de omgivande flyktinglägren. Gripande och upprörande.

TV-FILM
"High Fidelity", am. romcom med John Cusack & Iben Hjejle, MTV3 2/4
– Mannens bästa vän är — hans skivsamling. Det framgår ur Stephen Frears festliga Nick Hornby-filmatisering, en populärkulturellt driven romantisk komedi där kärleken och musikintresset ställs mot varandra. Bruce Springsteen gästspelar..