Den offentliga kassakistan är lite grann som Särimner. Varje år äts den upp och varje år fylls den på nytt. Och varje år går debatten het kring Särimners ben. Hur var det nu? Har vi månne rört benen? Kan Särimner växa på nytt?

Det är främst välfärdsstaten som fått ta emot beskyllningarna för att ha "ätit upp benen", dvs. för att förstöra de ekonomiska grundvalarna, företagsamheten, arbetsamheten, initiativförmågan.

Välfärdsstatens försvarare brukar i stället framhäva problemet i motsatt dager, att kötttilldelningen i själva verket är så knaper och ojämn att somliga blir nästan helt utan! Undra då på om de försöker komma åt benen, på så sätt att kriminaliteten, rusmedelsmissbruket och övriga sociala problem ökar lavinartat.

Just nu pågår ett stort arbete som ska bringa ordning och reda i Valhall. En stor kommitté ska utreda grundtryggheten och komma med förslag om hur systemet ska förenklas och förbättras. Som ordförande sitter kanslichefen emeritus Markku Lehto, en person som har gedigen kunskap och erfarenhet och som jag med åren lärt känna som en person som ärligt intresserar sig för dessa frågor och som dessutom är öppen för intelligent argumentation.

Problemet som ska lösas är allt annat än lätt. Jag tror att det finns fog för båda typerna av kritik av välfärdsstaten. Kanske har vi så smått börjat gnaga och suga på Särimners ben.

Initiativförmågan och företagsamheten kunde vara bättre i vårt samhälle – det visar samstämmiga undersökningar. Men vi måste också på allvar göra något åt den permanenta fattigdomen som helt säkert hotar att förvandla betydande delar av befolkningen till en improduktiv underklass som är en säkerhetsrisk för sig själv och andra.

Vad man hittar fram till är svårt att förutspå. Historien har inga paralleller att bjuda på. Aldrig har Finland varit så rikt, så utbildat, så åldersstiget, så barnfattigt och så översvämmat av allehanda information som nu. På 1950-talet fick man starta nästan från rent bord, nu finns det en gedigen kunskap och sociallagstiftning att falla tillbaka på.

En annan sak är om debatten kring detta kommer att styras av intelligenta argument, eller om det i stället blir en blodig intressestrid där representanter för olika särintressen tar hem en räcka väl utkämpade avvärjningssegrar och firas som hjältar bland de egna men betraktas som paria bland motståndarna, en återgång till nämnda 1950-tal eller ännu längre.