I Colorado Avenue, Claes Olssons pinfärska Lars Sund-filmatisering, är hon nämligen säkerheten själv. Birthe, eller La Wingren, som man skulle säga på sydligare breddgrader, trampar aldrig snett. Hennes förhållande till kameran är så naturligt, så passionerat och ändå kontrollerat att man obönhörligen trillar i farstun.

Och plötsligt slår det mig vilket slöseri med naturresurser det är fråga om. Än sen då att oljan sinar och flygekorrarna hamnar under motorvägen, betydligt allvarligare är ifall Birthe Wingren tvingas slita avbrytarbänken.

Men okej, sådan är den inhemska filmens verklighet. Det görs försvinnande lite och talangerna går till spillo.

Nu är ju Wingrenskan inte det enda som talar för Colorado Avenue, detta stora och starka epos som tangerar drömmen om Amerika och sätter österbottniska Siklax på kartan. Det mesta fungerar (se recension på annat håll i tidningen) och gör det alldeles utmärkt.

Men även om filmen förtjänar att ses här och nu så kommer dess vikt och betydelse på lång sikt att ytterligare accentueras. Underförstått: som tidsdokument kan Olssons film inte överskattas.

När vi om tio, tjugo eller varför inte hundra år vill blicka tillbaka på 1900-talets första årtionden är det bilderna i Colorado Avenue som kommer att visa vägen.

Och just här ligger filmens respektive tevedramatikens styrka. Den sätter sig på hjärnan, biter fast sig på hornhinnan.

Talande är väl också att när de finlandssvenska tv-tittarna inför digitevestarten skulle rösta fram sin favorit i det analoga utbudet så föll valet på Åke Lindmans Stormskärs Maja. Det är kanske inte världens bästa tevedrama, men det berättar om våra förfäder och har därför en given plats i det kollektiva minnet.

Vad synd då att det kollektiva minnet, som klätt i levande bilder, slutar sisådär hundra år före Jan-Erik Enestam. Var finns vår tids stora berättelser? frågar jag mig och hänvisas ännu en gång till Strömsö och dess unika förmåga att fånga vår samtid.

Ta till exempel det här med att sprätta i trädgårdslandet. Visst tusan är det intressant att mor Stinas bakrede för tio år sedan rymdes i en fjorton tums ruta medan det nu krävs en 36-tummare. Det ger perspektiv, liksom det faktum att snickaren hade flera fingrar på handen i sändningen från sommaren 2005.

Men okej, i övrigt är det väl lite si och så med den dramatiska tyngden (läs: historiens vingslag). Och just därför behöver vi finlandssvensk fiktion. Problemet är att det kostar och som bekant är Rundradions pengar fast i väggar.

Bygg några musikhus till (jag är säker på att enarmade cellister med liktår och D-moll som favoritackord behöver ett eget skrymsle) så slipper vi även resten av programproduktionen.

KORTFILM
"RåFilm", kortfilm på finlandssvenska, FST5, säsongstart 22/10
– RåFilm, den finlandssvenska filmens växthus, innehåller traditionellt en hel del ogräs. Men här finns också plantor som med lite ansande kan växa sig stora och starka. I höst vankas det skräck, thrillers och familjemysterier, men också ett politiskt drama inspelat i Chile.

DOKUMENTÄR
"Kriget enligt John Huston", filmare drar ut i fält, TV1 16/10
– De amerikanska regissörerna spottade inte i taket under andra världskriget, de plåtade på krigsfältet. En av dem var John Huston, som i Midge McKenzies dokumentär kommenterar sina egna förehavanden under krigsåren. Autentiskt bildmaterial ingår.

TV-FILM
"Titta, vi flyger", amerikansk filmparodi från 1980, Fyran 6/10
– Nuförtiden går det tretton filmparodier på dussinet, men det var här det började - med trion Zucker-Abrahams-Zuckers Titta, vi flyger (Aiplane!). Här går man åt 70-talets katastroffilm och resultaten låter inte vänta på sig. Det är hysteriskt kvickt och roligt, närmast oslagbar.