Det var inte meningen att i paneldebatten fråga något sådant av min kollega. Jag känner inte till Freud, men jag tror att jag, utan att ha läst hans texter, vet vad han skulle ha svarat … Men att välja ordet "knulla"! Vi pratade om banksektorns svårigheter och stabilitet. Min mening var att ta upp frågan om deponering. "Panna rahaa pankkiin", ni vet vad jag menar; "panna"…. Men jag glömde vad "tallettaa" heter på svenska. Eftersom det var viktigt att tala flytande, bestämde jag att välja ordet som kom snabbt ur munnen. Resultatet var kanske inte vad jag hade hoppats.

Som ni märker, jag är inte tvåspråkig. Jag har lärt mig svenska på många olika sätt. Några sätt har varit skojigare än de andra. Hur som helst, jag har börjat älska det här språket och vill gärna använda det. Dessvärre barkar det åt skogen med det svenska språket i dagens Finland. Det känns som om nationalkänslan ökar, med många negativa följder. En är attityderna mot minoritetsspråk här i Finland, samtidigt som man aktivt kräver man att det finska språket får en bättre ställning i Sverige!

Inställningen till språket är mera känsla än klokhet. Jag har jobbat mycket med europeiska frågor och märkt att speciellt danskarna är mycket ivriga att försvara sin rätt att få service på och tolkning till danska. Svenskan är ofta ett "hjälpspråk" för danskarna. Vi finskspråkiga har haft alltid en undergiven attityd då det gäller att kräva service på finska. Tyvärr. För löntagaren är en sådan attityd en nackdel. Till exempel på multinationella företags personalmöte (EWC) har vi rätt att kräva tolkning till finska (eller svenska) men allt för ofta får engelska räcka.

Samma diskussion förs aktivt här i facket. Skall vi be om service på svenska eller till och med på engelska eller ryska. Att få service på svenska är vår rätt, som ofta är inskriven i stadgarna. En annan fråga är, att det i framtiden också är till fackets fördel att betjäna sina medlemmar bättre och ta hänsyn till deras situation. Varför vågar vi inte tala något annat språk än kanske engelska? Alla vet att vårt samhällets rikedom är tvåspråkigheten. Är vi rädda för att göra misstag, om någonting går fel? Att vi avslöjar för andra att vi inte kan?

Efter mitt lilla "fel" tänkte jag att det var positivt. Jag fick en bra kontakt med en söt flicka, och hon lärde sig lite mera svenska än det vi lär oss på skolan. Så vi kunde hitta på en synonym för ordet — tillsammans!