Och nu undrar ni förstås var det brinner. Joo, han bara måste få veta i vilket WHA-lag Matti Hagman spelade under sin karriär på andra sidan Atlanten (Quebec Nordiques). Det visade sig att han och hans kompis betade av finländsk proffshockeyhistoria.

Själv är jag inget vidare på sport och idrott, men jag förstår dem mycket väl. Det här med statistik och detaljkunskap – i förlängningen också listor av olika slag – är viktiga saker. De facto är det svårt att tänka sig en mera ädel hobby, även om det bör medges att förståelsen inte alltid finns där.

Av någon märklig anledning är det främst gossebarn (i alla åldrar) som sysslar med slikt. Bridget Jones håller förvisso på med kaloriförteckningar och husmor skriver inköpslistor allt medan hennes döttrar listar de sötaste pojkbanden (minus Iron Maiden som aldrig har en chans, varför förstår jag inte). Men i övrigt är det alltså tunnsått.

Min bättre hälft hävdar att det här är männens ursäkt att låta bli att blotta sig och sina känslor. Fast hellre lyssnar jag på engelsmannen Nick Hornby som i boken High Fidelity – den finns också som film – omger sig med kufar som vägrar att bli fullvuxna. Som dagarna i ända kommer med listor i stil med Stevie Wonders värsta musikaliska brott på 80-90-talet (I Just Called to Say I Love You toppar, behöver det sägas?) och vackraste sånger om döden (här är Leader of the Pack självskriven).

I Hornbys fall handlar det mest om populärkultur, men fältet är givetvis fritt. Det går lika bra att lista Sämsta ledare (Bushmannen och Robert Mugabe ligger bra till, men räkna inte ut Mikael Jungner), Suraste tjänstemän (Raimo Sailas, du borde gå ut oftare), Mobiltelefonens främsta egenskaper (det går att ringa med den, förutom i glesbygden). Och så vidare.

Min poäng, i den mån att det finns en, är att man nu kan finna samma entusiasm och lekfullhet (samt detaljfrosseri) på radion. Jag tänker på Hitmen på Radio Vega, programmet där Dan-Eskil Jansson och hans vapenbröder gör upp om det mesta i musikväg.

Inte bara är herrarna i fråga uppenbart pålästa, även perspektivet finns där. Som när en av panelisterna konstaterar att kanadensiska proggrockstorheten Rush fortfarande är helt okej – trots att sångaren och basisten Geddy Lee alltmer börjar påminna om hans egen mormor.

Och så är det ju. Det bor en Doris Lessing, alternativt en Urho Kekkonen, i oss alla. Men det är sällan någon säger det högt. Det gör Hitmen och de ska ha ett stort tack för det, liksom när de frågar var gränsen mellan konst och konstig går? När sysslar de seriösa kulturprogrammen med dylik grundforskning, jag undrar bara.

Min favorit när det gäller musikprogrammen på den svenska vuxenkanalen är ändå Silvermaskinen (lördagkvällar) där Michael Cronström botaniserar i 70-talsstuket. Inte sedan man gjorde sig av med Mikael Wiik – stryk skulle ni ha – har man hört maken till musikjournalistik.

Förutom att karlen har den coolaste rösten i branschen sitter han också på fakta. Vilket gör att han aldrig behöver ta i, v-ä-d-j-a om lyssnarnas uppmärksamhet. Vi är idel öra ändå.

TV-UNDERHÅLLNING
"Nationalvetaren", frågesport med fokus på de tusen sjöarnas land, TV1 25/1
– Som bekant får man inte mera betalt för att tänka och veta, men försöka duger. Och det är just vad det handlar om i Nationalvetaren, Kansallistietäjä, där 16 besserwissers tävlar om vem som vet mest om Suomi-Finland. Det är cupsystemet som gäller.

RADIO
"De äldres råd", debattglatt med de grå tinningarnas charm, Slaget efter tolv, Radio Vega
– Vet inte om det beror på åldern eller på en mera allmän irritation över ungdomskulturens andefattighet, men visst är det ju lite kul när De äldres råd sammanträder och håller låda. Mina favoriter är Per-Erik Lönnfors och Jacke Söderman, griniga gubbar med glimten i ögat.

TV-FILM
"Wallander gånger tretton", svensk tv-deckare efter Henning Mankell, MTV3 måndagar
– Krister Henriksson har ersatt Rolf Lassgård som den magsura Ystadskriminalaren och det är bara att vänja sig för under våren kommer inte mindre än tretton tv-filmer på raken. Stor konst är det inte, men till sist blir man du med rollkaraktärerna och då förlåter man sprickorna i bygget.